– What is the best thing about Sweden?
För några veckor sedan installerade jag The Swedish Number, en app som gör det möjligt för mig att svara på samtal ifrån hela världen och som skapades av Svenska Turistföreningen för att fira att vår tryckfrihetsförordning fyller 250 år i år. När en kvinna ringde från Michigan i USA och frågade mig vad det bästa med Sverige var visste jag dock inte vad jag skulle svara.
Det är enklare för mig att identifiera de negativa delarna av vårt land. Som det paradoxala i att vi vurmar för individualism samtidigt som vi klamrar oss fast vid en välfärd som bygger på att kollektivet kämpar tillsammans. Eller att samhället blir mer och mer polariserat, att vi i stället för ett stort gemensamt samtal fått många små där liktänkande människor främst träffar och håller med varandra.
I Kristian Lundbergs litterära reportage Det här är inte mitt land finner jag liknande resonemang. Han beskriver hur ett ideologiskt systemskifte under de senaste åren skett i Sverige. Hyresrätter blir till insatslägenheter, nedskärningar görs i skolan och det goda i människan försakas för att vi ska kunna överleva under drägliga villkor i den nya ekonomin. Boken är ett litterärt motstånd mot ett land som vänt de svagaste ryggen – ett motstånd som jag anser behövs.
Jag är nog inte särskilt ensam i dessa tankar. Nationaldagen står runt hörnet och att den inte är värd att fira finns invant i mig. Vår nationaldag är också mer diffus än andras, vad är det vi firar egentligen? Det är ingen tydlig frigörelse från förtryck; det är en regeringsform och en kungakröning.
Å andra sidan bidrar jag kanske genom att inte fira till problemen som jag tycker att Sverige har. För om människor samlades för att fira nationaldagen och möttes som medborgare av samma land, då skulle kanske det efterlängtade samtalet kunna återuppstå? Och sen tycker jag ändå att 200 år av fred, Systembolaget och ordet lagom är värt att fira. Jag älskar begreppet lagom. Det är måttstockens perfektion och det bästa jag vet med Sverige.
Trots det kommer jag nog låta nationaldagen passera utan större uppståndelse även detta år. Men jag kommer ihåg en nationaldag när jag var liten, kanske sju eller åtta år, där alla skolans elever, föräldrar och lärare samlades på gräsplanen och grillade. Det behövs inte mer än så, att människor samlas, för att göra skillnad. Det finns en nivå mellan Norges 17 maj och vårt nationalsdagsfirande idag. I landet lagom borde vi fira lagom.
