Filmen Flickan, mamman och demonerna har kritiserats för att vara för läskig. Men Virve Ivarsson ser en film som snarare är trösterik eftersom den ser på föräldrar med problem ur det älskande barnets ögon.
Den där första kärleken. I mitt fall hade han svart lockigt hår, runda glasögon och en skattgömma full av musik. Han var också min pappa, men även platonsk kärlek sätter sina spår. När jag var sex–sju år ritade jag en bild av honom med en elgitarr och massa noter – eftersom han alltid snurrade mig och mina syskon över vardagsrumsgolvet till allt från Yellow submarine till Pop pop i topp och Mio min Mio. Jag var så stolt över att min pappa inte var som andra pappor. Från bilderböcker lärde jag mig att pappor i vanliga fall knappt hade något hår och gick runt i kostym med portfölj. Då hade jag ju en mycket häftigare pappa.
I den första kärleken är tilliten total. Man har hittat någon som är himlen och jorden och det finns ingen anledning att inte slappna av totalt, visa alla sina känslor och lita på att man är trygg i personens armar. Tills det kanske plötsligt finns det, tills man kanske tvingas tvivla fast det inte finns någonting som man kunde vilja mindre.
I april hade Suzanne Ostens film Flickan, mamman och demonerna premiär. I den möter vi åttaåriga Ti som motvilligt tvingas börja tvivla just på hur trygg hon egentligen är med sin ena förälder. I detta fall sin mamma, och på grund av att hon är drabbad utav psykisk sjukdom.
Tis mamma hemsöks av demoner som bara hon kan se och de får henne att flytta iväg med Ti och skära av hennes kontakt med omvärlden. Porslin krossas och förbud införs som gör det allt svårare för Ti att leva ett normalt liv, eller att leva överhuvudtaget. Men oavsett orsak, allvarlighetsgrad och kön på föräldern känns det nog ungefär likadant för ett barn när man inser att man har en förälder som man kanske inte helt kan lita på.
Det har varit långa diskussioner kring huruvida Flickan, mamman och demonerna ska ha 11- eller 15-årsgräns och Gunilla Brodrej, skribent på Expressen kultur, har bland annat skrivit att hon tycker att filmen är för läskig för att få en 11-årsgräns. Och visst, jag är 26 år men tycker att filmen är otroligt obehaglig. Men det tyckte jag å andra sidan även att Flugornas herre var och jag är glad att ingen stoppade mig från att se den när jag var elva.
Gunilla Brodrej tycker att det finns för få vägar ut ur skräcken och mörkret i Flickan, mamman och demonerna. Där man alltid kunde lita på att Astrid Lindgren även genom mörkare historier höll ens hand menar hon att Suzanne Osten släpper barnens händer gång på gång. I denna berättelse om att ha en förälder som man inte kan lita på verkar man alltså inte heller kunna lita på berättaren. Men det är just det som jag tycker är så passande.
Som jag ser det är nämligen berättaren filmen igenom hela tiden Ti själv. Filmen är hur hon berättar historien för sig i efterhand och då känns det rimligt att berättelsen om hennes mamma inte förskönas, men däremot rymmer många nyanser och massa fantasi. Barn ljuger inte och har inte hunnit bli bundna av de normer som samhällets vuxna har satt upp för hur man ska bedöma saker och ting. Och det är just det som gör Flickan, mamman och demonerna så befriande. För samtidigt som den inte väjer för att gå in i de mörka aspekterna av en förälders makt över sitt barn gör den också två saker väldigt klara som jag önskar att jag hade haft så klara för mig när jag var elva år.
För det första: Att Tis mamma inte är ond. Tis mamma må framstå som galen, pinsam och stundtals livsfarlig – men genom att hennes demoner får ta fysisk form och synas med henne i filmen blir det också tydligt att hon påverkas av någonting annat, någonting som Ti varken kan se eller påverka. Och i och med det blir det också tydligt att mammans syfte egentligen aldrig är att skada Ti, utan att det hon gör har med något helt annat att göra.
Filmen ger en pedagogisk gestaltning av hur det inre livet kan se ut inuti en förälder som har problem och ger tittaren därmed något som jag saknat i andra filmer som skildrat problematiska föräldrar. I liknande filmer för en vuxnare publik förblir tyvärr alltför ofta föräldrarnas inre ett mysterium för publiken och de ses mest på utifrån med oförståelse och besvikelse. Men inte ens när mamman är som värst hänfaller Flickan, mamman och demonerna åt skuldbeläggande av henne. Hon har ju demoner – och det är också hela tiden på dem som filmens berättare lägger skulden.
Det upplägget gör enligt mig att filmen inte blir för läskig utan däremot visar att varken barn eller föräldrar i sådana här situationen egentligen behöver känna skam. Filmen gör också klart att bara för att man ser att ens förälder behöver hjälp betyder det inte att man inte också älskar föräldern ifråga.
För det andra: Det står hela tiden väldigt klart att Ti är en egen individ. Ti har en förmåga att tänka rationellt, lösningsorienterat och att skilja på det som har med henne och det som har med hennes mammas demoner att göra.
Det skildrar möjligen ett väl idealiskt förhållningssätt från ett barn men kommunicerar också tydligt att man som barn trots allt är fristående från sina föräldrar och har möjlighet att välja sitt egna liv. Och det är ett budskap som gör att jag, när jag lämnar biosalongen, framförallt gör det med en känsla av frihet.
Att veta att det går att förändra mönster i sitt liv. Om man har växt upp med en förälder som på ett eller annat sätt inte har gått att lita på så är enligt Elia Psouni, docent i utvecklingspsykologi vid Lunds universitet, det faktum att det finns möjlighet att förändra sitt liv en av de viktigaste sakerna att veta. I bland kan det däremot vara svårt att skapa den där förändringen helt själv. Det är då inte alls ovanligt att man kan behöva söka professionellt stöd, från en terapeut och i sin omgivning i övrigt, menar Elia Psouni.
För så växer man kanske upp och i kärlek två etcetera är det kanske inte lika lätt att slappna av och lita förbehållslöst. Forskning visar att hur vi anknyter till våra föräldrar påverkar hur vi senare anknyter till andra, inte minst i kärlek. Men ingenting är skrivet i sten och om du tidigt i livet inser ditt trauma och bestämmer dig för att utvecklas kan du bli medveten om dina triggade reaktioner och se till att de får mindre inflytande menar Elia Psouni.
Hon menar också att ens chans att till exempel bli en bra förälder ligger i att bearbeta det trauma man varit med om.
– För alla sår gäller att det viktigaste för läkning är att traumat blir bearbetat. Det betyder inte att man inte fortfarande kan bära på en sorg. Men det viktiga är att man har fått lov att uppleva alla känslor, tänka alla tankar, acceptera, reflektera och därigenom komma vidare säger Elia Psouni.
Vare sig vi gillar det eller inte finns sorg och svårigheter även i livet för barn under 11 år. Suzanne Osten breddar med Flickan, mamman och demonerna perspektiven för hur sådana ämnen kan hanteras. Så kanske behöver vi inte vara så rädda för berättande som ibland släpper taget om publikens hand. Kanske borde vi i stället jobba på att få fler händer att överhuvudtaget sträckas ut för att prata med unga om just dessa ämnen.
