Ännu en termin är till ända. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur förundras över att han har lyckats lura sig igenom det akademiska systemet i år igen.
[ads1]Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid ömmat för bedragare.
Jag älskar att läsa om skojartyper som George C. Parker, killen som gjorde sig ett namn genom att ”sälja” Brooklyn Bridge och Frihetsgudinnan till intet ont anande (men rika) emigranter under slutet av artonhundratalet.
Eller som den av Leonardo Di Caprio porträtterade Frank Abagnale, som från det att han var sexton år gjorde sig en förmögenhet genom att hoppa från en kapad identitet till annan, innan han snöpligt nog kneps av FBI.
Jag kan tycka att det är något visst med moraliskt tvivelaktiga individer som fejkar sig igenom livet. Mot min vilja kan jag inte låta bli av att känna en frändskap med dem, eller att för den delen ömka dem när de till slut blir påkomna med byxorna nere.
Exempelvis tyckte jag väldigt synd om Rachel Dolezal – den förra detta ordföranden för The National Association for the Advancement of Colored People i USA – när det förra sommaren visade sig att hon under hela sitt vuxna liv hade låtsats att hon var färgad. Instinktivt tog jag parti för henne direkt.
Man kan ju fråga sig varifrån denna sympati emanerar. Men en kvalificerad gissning är att det har något med att göra att jag själv ofta känner mig som en fejkare. Inte minst i akademiska sammanhang.
Under sjuttiotalet introducerades den psykologiska termen ”bluffsyndromet” för att beskriva individer som är övertygade om att de bluffar sig genom livet, och att alla deras eventuella framgångar går att härleda till tajming, tur eller att de har lurat sin omgivning att de är mer kompetenta än vad de är. Tankegångar som jag i allra högsta grad kan känna igen sig i.
Varje gång en termin börjar nalkas sitt slut och mina studieresultat ploppar upp på Ladok förundras jag över det faktum att ingen av mina lärare tycks ha genomskådat min bluff – att jag har lyckats bli godkänd på mina tentor, och att jag av allt att döma kommer få lov att stanna kvar på universitetet.
Detta trots att jag sällan har bättre koll på vad som händer runt omkring mig än någonsin Homer Simpson bakom kontrollpanelen på sitt jobb på Springfields kärnkraftverk.
På samma sätt är jag lika överraskad som jag förmodar att somliga av Lundagårds kommentarfältsherrar är över att jag har lyckats lura mina redaktörer att tro att det är en god idé att behålla mig som krönikör på den här blaskan i ett helt år.
Men bluff eller inte – ännu ett akademiskt år har jag nu mot förmodan lyckats beta av. Och nu ska jag passa på att njuta av några veckors semester innan jag ska försöka mig på att föreställa en vuxen människa på mitt jobb i juli.
Förhoppningsvis lyckas jag lura mina arbetsgivare också.
