Studentkårerna borde välkomna den politiska konflikten, inte fly den som pesten. Det tycker Sebastian Persson i sin sista krönika som utbildningspolitisk krönikör.
”Impossible is just a big word thrown around by small men who find it easier to live in the world they’ve been given than to explore the power they have to change it. Impossible is not a fact. It’s an opinion. Impossible is not a declaration. It’s a dare. Impossible is potential. Impossible is temporary. Impossible is nothing.”
Det är sägs att det är dumt att försöka säga något själv när någon annan redan har sagt det bättre. Orden ovan är lånade från den bortgångne ikonen och hjälten Muhammed Ali.
Jag tycker att citatet fångar det jag vill avsluta min studentkårskarriär med att säga till de som nu tar vid: det går att förändra och vi måste fortsätta att kämpa för förändring. För det krävs det en dåres envishet och ett stort fokus på den politiska kampen
Studentkårerna lider av ett generellt problem: rädslan för att vara politiska. Att vara rädd för att vara politisk resulterar i en oförmåga att skapa förändring. Istället för att ha en bred diskussion om utbildningskvalitet och om hur universitetet ska bli bättre så läggs fokus på att diskutera interna processer och styrdokument.
För att studentkårerna ska kunna fullgöra sitt uppdrag som studentkårer måste den politiska diskussionen och den politiska kampen få vara mer närvarande.
Varför ska jag som student vara medlem i en studentkår som hellre bråkar med de andra studentkårerna om interna processer än utkämpar politiska konflikter för att göra min utbildning bättre?
När någon säger att något är omöjligt så är det inte en absolut sanning utan snarare ett bevis på att den politiska argumentationen inte har varit tillräckligt skarp. För att utveckla argumentationen behöver den politiska konflikten få ta mer plats både inom de enskilda studentkårerna och inom kårernas samarbetsorganisationer.
Detta gäller även vår gemensamma studenttidning.
Jag tror på studentrörelsen. Jag tror att en stark och sammansvetsad studentrörelse kan fortsätta att förändra; det har den gjort förr. Det kräver dock att organisationsförändringar och baler slutar vara högsta prioritet. Välkomna istället den politiska konflikten och återgå till att i första hand föra den politiska kampen.
När någon säger att något är omöjligt ber denna om att bli utmanad. Det är dags att krypa fram från stadgan och sticka ut hakan. Det är studentrörelsens förbannade ansvar.
