För alla som hoppades att jag i och med landsflykt skulle sluta dyka upp här på Lundagård.se, tyvärr! Jag är tillbaka under bloggkolumnen, i den roll som jag lyckats sköta så väldigt dåligt historiskt sett. En plötslig förbättring i arbetsmoral vore besynnerlig med tanke på att jag befinner mig i ett land med en ökänt blasé inställning till hårt arbete.
Men låt oss börja från början. Jag, en pol kand-studerande och ganska vanlig människa befinner mig sedan en tid tillbaka i Australien för en termins studier vid University of Melbourne.
Lämpligt verkar det kanske att starta upp en blogg-följetong lagom till att terminen startar och framtida utbytesstudenter börjar fundera på vad ett äventyr i detta format innebär. Grejen är den att terminen här på andra sidan jorden började redan i mitten av juli, vilket innebär att ni missat live-uppdateringen från de första skälvande ögonblicken då min värld kolliderade med en främmande och till en början helt obegriplig tillvaro (drama!)
För att kompensera för detta erbjuder jag några grundläggande insikter om livet som bortbyting (med risk för att helt uttömma ämnet men i alla fall få klyschorna överstökade):
- Du lär drabbas av flertalet enträgna förkylningar under dina första veckor. Addera lite jetlag och dåliga klädval (då du trodde att Australien var ett varmt land) och bete dig som en zombie din första tid – slemmig, seg och med talsvårigheter.
- Du kommer längta hem. Jag ska inte ljuga, jag var en av alla de som beklagade sig över Afbostäders ”energisnåla” värmereglering förra vintern. Jag cashade in några 100+ jodels genom att jämföra mitt korridorsrum med Sibirien. Men den riktiga karman kom ikapp mig till slut då jag här nere tvingas leva med en inomhustemperatur på 13 grader. Mina första veckor var jag konstant stelfrusen. Tydligen har australiensarna inte uppfunnit isolering än, och jag saknar Sveriges dubbelglasfönster varje natt då jag ligger och huttrar i min säng.
- 93 % av dina vänner kommer vara andra utbytesstudenter. Vad detta beror på är inte säkerställt, men kan bero på bytisars ständiga festande, resande och felanvändande av slang. Vanliga infödingar står helt enkelt inte ut.
Det får duga för den här gången. Nästa vecka djupdyker vi i mina misslyckanden att anpassa mig till det australienska samhället. Häng med!
