Brist på resurser gör att Lunds studenter får allt mindre lärarledd undervisning. Samtidigt storsatsar universitetet och regeringen på forskning. Hur går ekvationen egentligen ihop?
– Första terminen hade vi grupparbete med 15 studenter i varje grupp. Det fungerade inte alls. Lärarna sa ungefär ”jo, vi förstår ju att det här inte är bra, men med vår budget har vi inget annat val”.
På en balkong i västra Lund sitter Gottfrid Jansson. Det är sommar och solen skiner. Han tittar ned i sin kaffekopp.
När Gottfrid Jansson läste grundkursen i konsthistoria hade han ungefär tio lärarledda timmar i veckan. Senare, på kandidatkursen, sjönk den siffran till omkring två timmar.
–Det kändes som att många tappade intresset och fick motivationsproblem när det var mycket självstudier. En bra föreläsning väcker ju frågor och nyfikenhet. Får man inte tillräckligt av det så kanske man ger upp, säger Gottfrid Jansson.
Bland Gottfrids saker ligger en tjock lagbok med färgglada flikar som sticker ut. Efter kandidatuppsatsen i konsthistoria valde Gottfrid Jansson att byta spår. I stället för att slutföra sin kandidatexamen började han våren 2016 på juristprogrammet – och det finns en del skillnader gentemot kurserna i konsthistoria.
– Antalet undervisningstimmar är bättre på juristprogrammet. Vi har någon form av undervisning i stort sett varje dag, vilket jag gillar. Jag tror helt enkelt man lär sig bättre och blir mer motiverad då, säger han.
Förlegat system för resurstilldelning
Hur många undervisningstimmar en vanlig student som Gottfrid Jansson kan förvänta sig beror på hur mycket pengar universitetet har råd att satsa på hans utbildning.
Systemet för hur mycket pengar varje högskola får ur statens plånbok infördes på 1990-talet. Lärosätena tilldelas ett visst belopp för varje student, omräknat till antalet helårsstuderande, och ett belopp för varje kurs som blir avklarad, så kallad helårsprestation.
Anslagsbeloppens storlek kan variera – en student inom teknik, naturvetenskap, farmaci eller vård ger nära dubbelt så mycket pengar som en student inom humaniora, teologi, samhällsvetenskap eller juridik. Allra mest ger studenter på konstnärliga utbildningar.
– Anslagen för de olika studieområdena är baserade på kalkyler som gjordes på 90-talet. De är förlegade och borde definitivt räknas om. Det har hänt väldigt mycket sedan dess, säger Daniel Kraft, vice ordförande för Humanistiska och teologiska studentkåren.
Han ger ett exempel från sin egen studentkår.
– Det finns en bild av att vi humanister bara behöver papper och penna. Men i själva verket genomför många av oss laborationer och fältstudier. Kostnaderna för undervisningen har förändrats, säger han.
För humaniora, samhällsvetenskap, juridik, och religionsvetenskap där anslagen är som lägst, kan det se riktigt glest ut på studenternas scheman.
– Vi har gjort en undersökning som visar att den genomsnittliga teologi- eller religionsvetenskapsstuderande bara har tre och en halv timmes lärarledd undervisning i veckan, säger Amanda Bjernestedt, ordförande för Humanistiska och teologiska studentkåren.
Större intäkter för forskning
Även om antalet lärarledda undervisningstimmar blir färre, och undervisningsgrupperna större, är allt inte svart vid Sveriges lärosäten. Grundutbildningen må ha det kämpigt, men det verkar gå lättare för universitetens andra kärnverksamhet – forskning och forskarutbildning.
Statistik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ) visar att lärosätenas sammanlagda intäkter för forskning och forskarutbildning var nära 40 miljarder kronor förra året. De sammanlagda intäkterna för utbildning på grund- och avancerad nivå var däremot bara 27 miljarder kronor.
Lärosätenas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå har dessutom ökat med 31 procent mellan 2005 och 2015 medan motsvarande ökning för grundutbildningen bara var åtta procent.
Forskningens ekonomiska muskler märks inte minst i Skåne och Lund. Bara neutronkällan ESS (European Spallation Source), en europeisk forskningsanläggning som började byggas 2014, beräknas kosta 1,8 miljarder euro att uppföra. Trettiofem procent av denna kostnad ska täckas av Sverige, som även ska stå för tio procent av driftskostnaden på 140 miljoner euro om året. Lunds universitet har själva satsat ungefär 600 miljoner kronor på projektet.
Forskning ska ge tillväxt
Att svensk forskning skulle lida av flärd och överflöd inbillar sig nog ingen. Mats Benner, professor i forskningspolitik vid företagsekonomiska institutionen i Lund, menar dock att det ändå finns grundläggande skillnader i förutsättningarna mellan forskning och utbildning.
– Grundutbildningen är underfinansierad. Jag skulle inte säga samma sak om forskningen, även om den inte är överfinansierad den heller, säger han.
Ökningen av forskningsanslagen de senaste tio åren beror bland annat på Alliansregeringens prioriteringar i sin forskningsproposition från 2008. Det anser Lena Hallengren (S), ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Anslagen ökades då med fem miljarder kronor under en femårsperiod – en av den dåvarande regeringens största och dyraste reformer.
– Satsningen var stor, men den omfattade inte all forskning, utan främst excellensforskning och forskning på utvalda områden. Vi socialdemokrater vill hellre öka basanslagen, säger Lena Hallengren.
Det gjorde också den nuvarande regeringen i sin budgetproposition för 2016, där man tillförde 300 miljoner kronor till basanslag för forskning. Även medel till högre utbildning tillfördes, men inte för att höja anslagen utan för att skapa ännu fler utbildningsplatser.
Tim Ekberg, planeringschef vid Lunds universitet, tror att det kan vara lättare för en utbildningsminister att övertyga till exempel finansministern om att satsa på forskning än att satsa på utbildning.
– Om ministern vill ha höjda forskningsanslag kan regeringen hänvisa till tillväxt och BNP. Forskning skapar innovationer, som skapar företag och effektivisering, vilket leder till jobb och tillväxt. Satsningar på utbildning, som är mer långsiktiga, har varit svårare att sälja in, säger han.
USA prioriterar undervisning
Hur man prioriterar mellan forskning och utbildning kan variera rejält mellan olika länder. Rapporten Utbildning, forskning, samverkan. Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley? (2014), som Mats Benner är medförfattare till, framhäver att svenska lärosätens ensidiga fokus på forskning är en av deras största svagheter i förhållande till de amerikanska elitlärosätena.
Enligt författarna kan prioriteringen av forskning bero på att akademisk skicklighet ofta likställs med forskningsskicklighet i Sverige, så att vikten av undervisning förbises. Men det finns även ekonomiska skillnader.
– På Stanford och Berkeley utgör utbildningsverksamhet en betydligt större andel av lärosätenas budget än i Sverige, säger Mats Benner.
Han tror dock att det skulle krävas betydligt mer än bara pengar om grundutbildningens status i Sverige ska återupprättas. Till exempel behövs även reformer kring hur akademiker rekryteras och hur lärare får styra sin undervisning. Om inte attityden till grundutbildning förändras så kommer inte bara studenterna, utan också forskarna att drabbas.
– Frikopplar man forskningen från undervisning blir den steril. Om grundutbildningen förlorar sin forskningsanknytning så drabbar det även forskningens kvalitet på längre sikt, säger Mats Benner.
Universitetet vill fördela själva
När Lunds universitets rektor Torbjörn von Schantz tillträdde förra året uppgav han i en intervju med Lundagård att ökade resurser till grundutbildningen var hans hjärtefråga.
Sedan dess har inte mycket hänt.
Men i budgetunderlaget till regeringen för 2016 föreslog universitetsstyrelsen en reform: att lärosätena själva fördelar anslagspengar mellan utbildning och forskning. I dagsläget är pengarna redan öronmärkta av regeringen, vilket universitetsstyrelsen anser försvårar sammanlänkningen av forskning och utbildning.
Sven Stafström, generaldirektör på Vetenskapsrådet, är tveksam till förslaget.
– Å ena sidan blir det mer flexibelt för lärosätena. Å andra sidan riskerar man att prioriteringarna slår över åt något håll. Det är viktigt att hålla en bra balans mellan forskning och undervisning på det nationella planet, säger han.
Omfördelningsfrågan splittrar
Ett annat tänkbart sätt att förbättra villkoren för humaniora och andra resurssvaga utbildningsområden vore en omfördelning av medel från resursstarka utbildningar på universitetets eget initiativ. Så gör en del andra svenska lärosäten.
– I Uppsala har man omfördelat resurser till bland annat språkundervisningen, som hade blivit väldigt utarmad annars. Jag förstår inte varför man inte kan göra så i Lund också, säger Amanda Bjernestedt, ordförande för Humanistiska och teologiska studentkåren
Men faktum är att ett liknande system användes i Lund fram till 2010. Då togs det bort, eftersom fakulteterna ansåg att resurstilldelningen blivit oförutsägbar.
Att införa ett nytt omfördelningssystem är fullt möjligt, men skulle kräva att universitetsstyrelsen och alla fakulteter enas.
– Personligen tycker jag att modellen som finns i Uppsala är intressant. Men fakulteterna bör vara överens om att införa den – även de som kommer att förlora resurser. Det kan bli svårt och kanske har frågan därför inte varit uppe de senaste åren, säger Tim Ekberg.
Ger sämre publicitet
Om anslagen till grundutbildningen ska höjas, eller resurstilldelningssystem förändras, krävs regeringsbeslut. Men sådana kan vara svåra att få till. Det vet Tim Ekberg, som arbetade tio år på utbildningsdepartementet under fem olika utbildningsministrar. Samtliga ville se ökade resurser till grundutbildning, ändå klarade ingen av dem att åstadkomma en förändring.
– Det kan vara väldigt tufft att stå upp mot finansdepartementet som sköter budgeten – varje departement vill ha satsningar på just sitt område. Dessutom anses fler platser på högskolan ge bättre publicitet än ökade anslag. Det är liksom lättare att greppa för allmänheten, vilket ger politiska poäng, säger Tim Ekberg.
Eftersom resurstilldelningen är en politisk fråga kan Lunds universitet inte göra speciellt mycket för att motverka underfinansieringen, utom att försöka påverka regeringen.
– Lunds universitet och alla andra högskolor tjatar och tjatar om mer pengar, och att resurstilldelningssystemet borde göras om. Så har det varit i närmare 20 år, men i slutändan är det ändå alltid politikerna som bestämmer, säger Tim Ekberg.
Beredd till bådadera?
Som de flesta anrika lärosäten har Lunds universitet ett eget motto på latin: ”Ad utrumque”, oftast översatt ”beredd till bådadera”.
Från början syftade påståendet på att lundastudenterna inte bara var redo att plugga, utan också att med våld jaga bort danskar och andra ovälkomna från det då nyerövrade Skåne. Med tiden har ”beredd till bådadera” getts en ny innebörd i ljuset av det nutida universitets kärnuppgifter: utbildning och forskning.
Att Sveriges största forskningsanläggningar håller på att invigas i Lund talar sitt tydliga språk – universitetet är berett på forskning.
Men är man beredd att ge studenterna en gedigen grundutbildning? Och kanske till och med låta forskningen stå tillbaka, om det krävs?
Som tjänsteman måste Tim Ekberg vara neutral. Men han har tidigare varit kårordförande och engagerad i utbildningsfrågor, inte minst för humaniora och teologi.
– En del av mig vill nog fortfarande se ökade anslag och omfördelning av resurser. Om jag vore studerande i dag skulle jag vara missnöjd med hur forskningen prioriteras medan utbildningen får stå tillbaka, säger Tim Ekberg.
