Jag har fått en unge. Hör ni vad jag säger? Jag har fått en unge!
I min gula skjorta står jag vid ingången till Mattisborgen. Ser de skäggiga rövarnas vilda glädjedans, och hör Mattis jubla över sin nyfödda rövardotter. Jodå, för med dunder och brak föddes Ronja idag. Också. Precis som igår, och alla andra dagar.
I sommar jobbar jag som värdinna på teaterparken Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Det är femte året i rad, och jag kan varenda replik i föreställningen utantill. Att komma hit är lite som att komma hem.
Jag kan mitt jobb utan och innan, Vimmerbys kullerstensgator har blivit mina hoods, och människorna här min sommarfamilj. Men evig är inte sommaren, och om bara några dagar ska jag säga farväl till allt detta, och flytta till Lund. Jag suckar lite, medan jag hör Skalle-Pers knarriga gamla stämma förklara att:
Länge trodde Ronja att Mattisborgen var hela världen. Men hon ville se mer. Och en dag förstod Mattis – hur illa han än tyckte om det – att tiden nu var inne för henne att lära sig leva i Mattisskogen.
Visst ska det bli roligt att komma till Lund. Men det finns få saker jag hatar så mycket som att flytta ut. Att stappla omkring i ett hav av flyttkartonger med ett svallande kaos både inuti och utanför huvudet. Kånka fram, knyckla ihop, och knöla ner i vad som känns som evigheters evighet.
Fast allra mest är det nog tanken på att lämna något jag tycker om, som gör mig ostadig i hela kroppen. Själva brytpunkten mellan det gamla och nya. Det säkra och osäkra.
Jag får ont i magen bara jag tänker på det, där jag står i borgporten och ser hur Mattis famlande tar Ronjas små händer i sina stora. Förklarar med gråtmild röst hur många faror som lurar där ute i Mattisskogen.
Ronja mi. Akta dig för vildvittror, och grådvägrar och Borkarövare.
För mig är att bryta upp lite som att stå högst däruppe bland Mattisborgens tinnar och torn, vid bergets klippiga kant. Titta ner i avgrunden som delar borgen mitt itu och känna hur det hisnar i magen. Huvudet snurrar. För tänk om jag inte trivs på mitt nya ställe? Om kursen jag ska gå suger? Om jag inte får några vänner? Om jag misslyckas?
Och så aktar du dig för att gå vilse i skogen. Och för att ramla i älven. Och för att trilla i Helvetesgapet.
Men trots att hela kroppen stretar emot så tar jag ändå alltid sats. Tar sikte på andra sidan bråddjupet och drar ett djupt andetag. Förbereder mig på att hoppa över Helvetesgapet.
För även om det är läskigt att ta språnget ut i det okända, så vet jag att det finns få saker jag älskar så mycket som att flytta in. Att få se nya platser, träffa nya människor, lära mig nya saker. Den jublande friheten i att få upptäcka världen. Jag kan inte veta om det blir bra. Om jag trivs, gillar kursen eller får vänner. Det finns inga garantier. Men i mitt liv vill jag i alla fall ta språnget, våga försöka. Och jag ler där jag står, medan Ronja vänder ryggen åt Mattisborgen och ger sig ut i skogen.
Hit med lite farligheter! ropar hon.
Jag har väntat länge nog nu!
