Få och banbrytande. I slutet av 1800-talet fick kvinnor rätt att studera vid svenska universitet.
Hur gjorde de för att ta plats i en värld som inte var deras?
De första kvinnorna som skrevs in vid svenska universitet kom från överklassens miljöer. Många var döttrar till präster och professorer, barn till den kulturella eliten i en tid då få kvinnor fick möjlighet att avlägga studentexamen.
År 1873 fick kvinnor möjlighet att studera vid universitet, men det dröjde till 1880 innan de första kvinnorna skrevs in i Lund. De var då 12 stycken och i Uppsala nästan 20 stycken. Ett decennium senare hade antalet ökat till 28 kvinnor i Lund och 66 i Uppsala.
Kvinnorna kommer till universiteten för att läsa sida vid sida med männen. Utanför sliter deras systrar i den organiserade kvinnorörelsen för att bli myndigförklarade, få rösträtt och rätt att försörja sig.
De unga kvinnorna som står på tröskeln till universitetet möter en mannens värld. Professorer, huvudmän, kamrater, alla är de av manligt kön. Hos de unga manliga studenterna väcker det en stor sensation att kvinnor nu ska börja. Sånger tillägnas de blivande studentskorna och i Lund delas vid en tillställning ut karameller, med den förväntansfulla frasen:
”Ack att våra svenskor,
allmänt ville bli studentskor!”
Det är början på en ny tid för universiteten. Män och kvinnor, ofta åtskilda i uppfostran och levnadsbana, får nu en mötesplats. Ett gemensamt sökande efter kunskap, framtid och förströelse.
Men i verkligheten ligger ett illusoriskt skimmer över de lika villkoren. Ett motstånd finns till kvinnornas inträde. De är utestängda från möjligheten att söka högre akademiska tjänster och saknar ännu möjlighet att nå högre ämbeten.
Inte bara den akademiska framtiden är en kil mellan könen. Hela universitetets samvaro hör männen till. Det är deras sedvanor, språk och etik som sätter tonen för atmosfären. Frågan är hur kvinnorna ska göra för att ta sig an sin nya miljö. Ska de anpassa sig eller försöka framhäva det kvinnligt unika?
Den första generationen kvinnor, vid 1880 talets början, försöker att smälta in med sina manliga kamrater. Med utgångspunkten att kvinnor och män är lika betonar de det gemensamma. Lydia Wahlström (1869-1954) är en av pionjärerna i Uppsala som grundare och ordförande av Uppsala kvinnliga studentförening. Medlemmarna är de första att bära studentmössa, vilket anses opassande för kvinnor.
I Lund är Hilma Borelius (1869-1932) tongivande. Hon startar Lunds kvinnliga studentförening och skriver återkommande inlägg för kvinnans rätt i Fredrika Bremer förbundets tidning Hertha. Gemenskapen som föreningarna erbjuder blir viktiga mötesplatser för kvinnorna, där de tillsammans kan organisera sina krav på lika rättigheter som männen.
I en tid då kvinnor vill bli trodda till makt och myndighet söker de visa sin jämbördiga kompetens. Det gäller kampen om medborgarskap i sitt eget samhälles kultur. Likhet blir frihet i erövrandets frammarsch. Därför undviker kvinnorna vid universiteten benämningar som studentska och tonar ner skillnader mellan könen.
Tio år senare ljuder en helt annan melodi. En ny generation kvinnliga studenter har kommit till universiteten. Kärlek, erotik och sinnlighet blir teman i den atmosfär som virvlar upp i kölvattnet av att Ellen Key år 1896 ger ut Missbrukad kvinnokraft. Där argumenterar hon för kvinnans rätt att genomsyra sitt samhälle i egenskap av att vara kvinna. Key manar till ett liv där blodet rinner varmt i ådrorna:
”Det liv som själfullt leves, är en smärta. Men liv i smärta eller sällhet, är kraftutveckling. Och kraftutveckling är jubel, motsatsen till stillastående och död”.
Det är tid för känslornas emancipation och nya krav ställs på tvåsamheten mellan man och kvinna. En kamp om det erotiska tar vid. Från att ha sökt att sammansmälta med männens kultur – med betoning på likhet och ambition – börjar nu kvinnorna påvisa skillnaden.
Våra första studentskor visar, vad den franska historiken Joanne Scott benämner som feminismens moment 22. I hennes undersökning Only paradoxes to offer (1996) om fransk kvinnorörelse från 1700-talet och framåt identifierar hon feminismens behov av att samtidigt argumentera för att:
Kön är relevant, det finns en skillnad.
Kön är irrelevant, det finns ingen skillnad.
Universiteten decennierna runt förra sekelskiftet är en historisk exposé av denna paradox. Det handlar om miljö. Hur skall kvinnor, sedda som det särskilda och avvikande i relation till mannen, kunna kräva att få bli inkluderade i det allmänna?
Kvinnorna vid svenska universitet kom att ta sig an männens universum på helt olika vis. Ibland övertar de varandras strategier och vid andra tillfällen går de i polemik.
Ett exempel på hur svårt det kan vara att studera som kvinna skriver Ellen Landquist (1883-1916) fram i sin roman Suzanne (1915). Landquist hörde till den andra generationen som kom till universiteteten och studerade vid Uppsala universitet i nära gemenskap med sina vänner Greta Beckius och Lisa Rolf. Det är deras samvaro som är berättelsens grund, en studie över sökandet efter den egna erotiken och känslolivet. Att vilja sitt begär, men hur?
Romanens tre vänner återvänder till universitetet för ett nytt läsår. De läser, diskuterar och går på tillställning. Men för Suzanne blir universitetet en farlig plats för själen. Det börjar då Suzanne drabbas av ryktesspridning. Den hon älskar lyssnar till det förljudande och förskjuter henne. Kort därefter utsätts hon för en våldtäkt av nationens kurator.
För Suzanne blir händelserna omöjliga att hantera. I denna manligt könade miljö kan hon inte bli betrodd. Suzanne sjunker in i sig själv. Febern tar över kroppen. Hennes lösning blir att inte erkänna sin upplevelse: Det skall ej finnas till!
Men att avsäga sig sitt minne är att mista något väsentligt av sitt jag. Ju mer Suzanne förnekar sig själv desto svagare blir hon.
Till slut vill hon bara sova. I försök att må bättre söker hon sig bort från Uppsala och möter ett pärlband av män som alla missförstår hennes längtan. Psykoanalytiker, älskare och brodern, de lämnar henne ensam och tom. Suzanne konstaterar: ”Jag vet väl, att jag är sinnlig. Vilken kvinna är det icke?”
Hon finner inget utlopp för sitt erotiska begär, männen är en besvikelse. Det hon har sökt har hon inte funnit. I romanens slut hittar hon ändå tillbaka till sig själv. Revolvern, som varit ett löfte och hot, slängs. Tanken skärps och känslan hittar åter en form. Det är mannens värld som gjort henne sjuk, ansträngningen har varit att föra en dubbeltillvaro. För Suzanne slutar berättelsen väl. Hon återvänder till universitetet och låter kunskapen driva hennes begär.
I verkligheten var det många av de tidiga studentskorna som dog unga. Ellen Landquist gick bort i anemi året efter romanen publicerades. Greta Beckius valde att ta sitt liv. Ett liknande öde gick Lundenskan Hildur Sandberg till mötes. En verklighet definierad av någon annan var omöjlig för dem att leva i.
Vi kan lära oss mycket av de första kvinnorna vid universiteten. Ståendes med ena foten utanför kulturen, på väg mot att förändra universitetet, visar de kampens villkor för utrymme, makt och språk. Kanske kan vi av våra historiska systrar lära oss om komplexiteten i att tillhöra.
Först, att träda in i något.
Och sen, när vi gjort det, också kräva att få vara med och utforma.
Vidare läsning:
- Lundaförfattaren Emilia Fogelklou (1878-1972) tyckte att sina samtida studentskors erotiska sökande var beklagligt. Hennes egen kärlekshistoria skriver hon i boken Arnold. Platonskt, livsomvälvande och romantiskt.
- Texter om våra tidiga studentskor finns i massor. Djupdyk i en vetenskaplig skildring av universitetets miljö med Marta Ronnes avhandling Två världar – ett universitet: svenska skönlitterära universitetsskildringar 1904-1943: en genusstudie.
- En av de mest kända studentskorna torde vara Klara Johanson (1875-1948). Legendarisk kritiker och orubblig feminist. Läs ett urval av hennes texter i En skapande kritiker: essäer, anmärkningar och kåserier och njut av en finkänslig estets vassa tunga.
Illustrationen är ett montage från ett foto på Greta Beckius (t.v), ca 1910, från Kvinnohistoriska Samlingarna i Göteborg. De överstrukna männen är hämtade från AF:s Arkiv och Studentmuseum i Lund, ca 1900.
