Mångfalden har en frustrerande baksida och bidrar till ojämställdhet mellan könen. Det menar Lundagårds nya studentkrönikör Jesper Hultin.
Under min uppväxt har jag alltid föredragit att umgås med tjejer och idag är 90 procent av mina vänner kvinnor. Kanske är detta en faktor som spelat en roll i mitt val av utbildning. I höstas påbörjade jag min tre och ett halvt år långa resa mot att bli socionom, en bransch som är kraftigt kvinnodominerad. Jag har alltid sett mig som jämställd med de tjejer som finns i min omgivning. Men nu är jag osäker på om det kommer vara så för evigt.
Vi vet alla att män tjänar mer än kvinnor. I genomsnitt 17 procent, enligt SCB. Hur ska jag kunna vara jämställd med mina kollegor om vi tjänar olika mycket på grund av våra könstillhörigheter? Dessutom tror jag tyvärr inte att privilegierna kommer att stanna där. Likt en pappa som blir berömd för att han tar ut extra mycket föräldraledighet kommer jag och andra socialarbetande män få lovord för att vi jobbar inom ett socialt yrke och inte som byggarbetare. Jag mår dåligt bara av att tänka tanken.
Jag vill inte bli anställd i mångfaldens namn. Mångfald i all sin ära. Jag är en stor förespråkare för mångfald och representation. Men det finns också en baksida. Det hela blir ett moment 22. Jag som man kommer att vara i minoritet på arbetsplatsen, vilket gör att jag kommer vara eftertraktad för att utöka mångfalden. År 2030 kommer könsfördelningen, enligt SCB, bland socionomer vara 88 procent kvinnor, och 12 procent män. Män kommer att vara eftertraktade inom det sociala arbetet. Problemet är att minoriteten män är överordnade i den samhälleliga hierarkin. Vi män inom socialt arbete kommer få dubbla privilegier. Vi är i minoritet i ett yrke som vill ha mångfald, samtidigt som vi har överhanden i samhället.
För att skapa förändring krävs medvetenhet. För mig är det bisarrt att jag skulle tjäna mer än mina kollegor på grund av våra könstillhörigheter. Att inte fler män verkar tänka på detta är bortom min förståelse. Hur kan män trivas med sig själva med vetskapen om att en stor del av deras kollegor inte har samma privilegier som en själv?
När jag kommer ut i arbetslivet vill jag vara jämställd med mina kollegor. Men som det ser ut nu är framtiden mörk, och då vill jag inte ha någonting med mångfald att göra.
