Laster som kännetecknar vår tid är beteenden som tidigare motspjärnats med hot om skärseld och djävulens vassa uddar. Lundagårds krönikör Filippa Werner Sellbjer ställer sig frågan, varför?
Gud är död, konstaterade Nietzsche på 1800-talet. Därmed underkände han religionens tolkning av meningen med livet. Efter decennier av dalande medlemsantal i svenska kyrkan blir det tydligt att kristendomens svar på frågan inte duger idag heller.
I ett sekulariserat samhälle är livets mening inte given. Tack vare höjd levnadsstandard finns istället tid för var och en att jaga ett meningsfullt liv. Hur den lediga tiden spenderas blir dessutom en offentlig affär med sociala medier. Ett publikt meningsrace vari segrarna utses efter parametrar som likes. Den som kommer först vinner utmärkelsen ’bäst på att leva’.
Med bakåtblick analyserar vi livet och fäller eller friar oss själva. Försvarssidan måste då vara rustad med positivt laddade dokumentationer så att man kan övertyga sig själv om att ens liv har varit tillräckligt bra. Man må ha lagt större delen av sitt vuxna liv på ett arbete som känns meningslöst, men i Facebookflödet syns i alla fall en rik fritid. Macarons, vinkvällar – jamen javisst. Solklart friad från ett tråkigt liv men paradoxalt nog dömd för att begå de sju dödssynderna.
Laster som kännetecknar vår tid så som fetma, överkonsumtion och egocentricitet är just beteenden som tidigare motspjärnats med hot om skärseld och djävulens vassa uddar. Ska det ses som en motreaktion mot lutheransk återhållsamhet, eller en konsekvens av sociala medier som formmässigt frammanar en skrytkultur? Kanske både och. Klart är i varje fall att innebörden av skambelagt kontra avundansvärt beteende har gjort en u-sväng.
Perfekta liv, perfekta vänner, oklanderligt utseende. Spårlöst försvunnen är janten, ersatt av viral stolthet vilken belönas med uppskattning och bekräftelse. Högmodet, den första dödssynden, har blivit en dygd eller i varje fall en like-raket.
Fruktplatåer och 180-grammare. Med ett Instagramfilter har frosseri gått från att vara en dödssynd till något att skryta med. Lättja, ytterligare en dödssynd, standardiseras då det liv som syns på webben är bekvämt och ansvarsbefriat. Girig saklystnad accepteras i sann ”treat your self”-anda och känner man avund inför vännernas polerade tillvaro halkar man lätt in på en syndares bana.
Föräldrarrollen som religionen fyllde genom att tydligt visa vad som inte får göras har lämnats vakant. Alltför snabbt slutade de förmanande fingrarna peka vilket gjort oss oförmögna att hålla tillbaka nu i friare tider. Hur ett meningsfullt liv gestaltas viralt har blivit en vurm för de beteenden som tidigare utpekats som det värsta av det värsta. Dödssynder att leva för. Ironiskt så det räcker och blir över.
