Utan rimlig tillgång till assistans skulle vissa studenter systematisk utestängas från tentafiranden och kårengagemang likväl som seminarier eller möten med studievägledaren. Det menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Sara Thiringer.
Jag hade tänkt skriva den här krönikan om inkludering vid universitet och högskolor i Sverige. Om vikten att göra utbildningen mer tillgänglig för alla, oavsett fysiska eller psykiska funktionsvariationer. Om behovet av att bygga för fler sätt att ta sig fram, om det enkla men viktiga med könsneutrala toaletter, om att använda PDF:er och hemsidor som fungerar med talsyntes, om fördelarna med att erbjuda olika examinationsformer.
Istället måste jag skriva om en mycket enklare, med tydligen ännu svårare, önskan: Ta inte bort garanten för ett värdigt liv. Eller, vad säger jag? Jag menar: Ta inte bort garanten för ett liv.
Sverige har ett system för personlig assistans som har varit unikt. Grundtanken är inte att “några stackare ska få hjälp”, utan att alla människor ska ha rätt och möjlighet till ett självständigt liv. När det gäller studenter handlar det såklart bland annat om att möjliggöra både att ta sig till föreläsningar och anteckna ordentligt. Men ett studentliv är, som vi alla vet, så mycket mer än så. Utan rimlig tillgång till assistans skulle vissa studenter systematisk utestängas från tentafiranden och kårengagemang likväl som seminarier eller möten med studievägledaren.
Sedan flera år tillbaka har regeringen och försäkringskassan ändrat i regler och finansiering med resultatet att assistansen skärs ner. Nyligen har det uppmärksammats allt mer i media. Jag tänkte mig därför att jag skulle protestera mot vilka konsekvenser det får för människors möjlighet till högre utbildning. Grundidén med det svenska systemet för högre utbildning är ju också jämlikhet: Att alla, oavsett ekonomiska förutsättningar, ska ges chansen om de kvalificerar sig. Om då vissa människor stängs ute från utbildningarna för att man inte längre har rätt till den assistans man behöver, ja, då fallerar ju det.
Men situationen är långt värre än så. En kvinna som fått beslut om minskad assistans dog nyligen i Malmö efter att ha fastnat inne på en toalett på en galleria. Assistansen hon nekats skulle dras in från just dusch- och toalettbesök.
Det är så vidrigt. Och det är så ovärdigt Sverige, att vi inte ens kan garantera människor liv. Men det räcker såklart inte med att vi kan garantera att människor har lika chanser att överleva oavsett psykisk eller fysisk funktionalitet. Normbrytande funktionsvariationer ska inte hindra någon från att utbilda sig till ett drömyrke, fördjupa ett akademiskt intresse, gå på spex eller vara ledamot i kårfullmäktige. Även utbildning är en mänsklig rättighet, men enbart levande människor kan studera vid universitet och uppleva studentlivet.
