Vart håller Lunds tanter egentligen hus? Krönikör Filippa Werner Sellbjer har gett sig ut på jakt efter sju sorters kakor.
Frida lutar sig fram över askkoppar och tomma burkar och lägger en tung hand på min axel. ”Vilka dekadenta bakelser vi är”, säger hon med den bestämda ton den har, som är säker på att den utsaga man just gjort är full av vishet och klokskap. Jag förstår givetvis ingenting. Svarar ändå ”ja, fy fan” och tar en klunk avslagen folkis. Låter tankarna vandra åt det håll de själva vill. De landar i dekadenta bakelser, med ett hugg av saknad i bröstet.
Att ha vant sig vid en pluggsituation med tantkaféer runt vart hörn i den småländska hemstaden har här visat sig vara särdeles problematiskt. Kontrasten till Lunds högljudda, hippa kaffebarer blir smärtsamt kännbar. Mitt kära Broqvist konditori, den givna tillflyktsorten för den av plugget tyngda, är milsvis åtskild från Lunds snäva kullerstensgator.
Dessa förtjusande drag har Broqvist konditori, och tantfik generellt:
- Kompakt tystnad vid borden med uråldriga par, som är nöjda över sitt surplande som enda verbala utsaga.
- Sju sorters mördegskakor med formen som enda egentliga skillnad.
- ’Betalning kontant vid bordet tack’ – hög retrofaktor.
- Plastblommor i fönstren och en kanna kaffe för 21 kronor.
En pluggutopi.
Jag traskar längs Stora Gråbrödersgatan med laptop i ryggsäck och den hoppfulles kvicka steg. Idag är, kanhända, dagen då Lunds tantkafé hittas. En grönbrun logga uppenbarar sig i periferin. Kanske är det dags att ge Espresso houses plastkoppar och hurtiga musik en chans? Usch nej nej, jag ryser vid bara tanken. Det är lätt att misströsta när medelåldern på kafébesökarna är minst 40 år för låg.
Arimans övervägs därefter. De serverar trots allt kaffe där också, om än en aning surt. Men nej, puben förkastas likaså, efter devisen ”don’t shit where you drink beer”.
Det finns ett potentiellt tantkafé, fick jag höra av min vän häromdagen. Men hon var bestört – det är ett pensionärsseparatistiskt fik! Endast besökare över 65 är välkomna. När hon bröt mot förbudet glimtade elaka blickar fram ur tanternas pösiga säckögon. Stället förpassades därefter till de ratade fikens långa led.
Det är på exkluderande pensions-hak de hänger tydligen, tanterna och gubbarna. Man ser dem aldrig men de finns ju bevisligen, någonstans i stan. Vad gör det med ett samhälle egentligen, när unga och gamla aldrig möts?
Samtidigt brukar inte ’samtal med de uråldriga’ stå speciellt högt på dagordningen när chansen ges på släktmiddagar. Gamlingarna är kanske bara statister i våra ögon, som ska finnas där för att skapa en bra atmosfär. Det är tanterna och läderfåtöljerna som ’gör det’. Båda med rynkigt skinn.
