Utveckla cancerbehandling och dra iväg på rockturné. Bo Åkerström är mannen bakom 150 publicerade vetenskapliga artiklar och 100 studioinspelade låtar. Efter tre decennier har hans forskning bringat oanade frukter.
Studentbostäder och trädkronor tävlar om blickfånget. Från fjortonde våningen på Biomedicinskt centrum är utsikten över Lund god.
I labbet springer unga talanger fram och tillbaka med pipetter och provrör i högsta hugg.
I den här byggnaden har Bo Åkerström, professor i infektionsmedicin, lett sitt forskarteam i 16 år. Som omväxlande musiker och vetenskapsman kan han helt klart tituleras mångsysslare.
Banbrytande forskning
En oväntad dörr slogs upp år 1975, när Bo Åkerströms handledare tilldelade honom en nyupptäckt molekyl. Handledaren hade inte fastställt vad proteinet gjorde i kroppen, och därför blev det Bo Åkerströms uppgift att kartlägga det.
Han befann sig i början av sin forskarkarriär och hade hellre satt klorna i en spännande infektion. Vad han då inte visste var att molekylen skulle spela en stor roll i hans liv 40 år senare.
På punkt efter punkt har Bo Åkerström och hans forskningsteam visat att molekylen, nu döpt till A1M, är en av de allra viktigaste för kroppens bevarande. Han liknar oss vid äpplen eller köttbitar, som egentligen borde brytas ned på bara några månader.
Tack vare molekylen tar processen istället en livstid. En dyrköpt insikt, då vägen till vetskap var lång och slirig.
–Jag brottades med A1M i nästan 30 år och tänkte ’jäkla protein, vad är det här egentligen’. Jag minns hur jag satt hemma på verandan och löste korsord och la pusselbitar på hög, men jag kunde inte få ihop det. Det var mörka år då jag famlade i blindo medans kollegor fick forskningsanslag och publicitet, säger Bo Åkerström.
Medicin mot havandeskapsförgiftning
Mörka år utan framgång känns långt borta idag.
Bo Åkerström har startat ett företag värderat till mångmiljonbelopp och är på god väg att producera medicin till nytta för mänskligheten.
Hans forskning har mynnat ut i medicin mot havandeskapsförgiftning, som börjar tillverkas inom ett par år.
Samma behandling kommer så småningom användas mot tumörer. Bo Åkerström ser potential i A1M som medel för att kunna stävja en rad andra sjukdomar. I framtiden skulle molekylen kunna hålla oss friskare längre upp i åldrarna.
– Vi har tidigare inte tänkt att det är banbrytande forskning, men nu tror vi att det är just vad det är.
På Skördevägen i utkanten av Lund återfinns Bo Åkerströms villa, där stora krukväxter samsas med allmogemöbler. Nedanför en trång trappa finns plats nog för en soffgrupp och alla hans instrument. Ett stök av leksaker och gitarrer vittnar om ett innehållsrikt liv.
– Vill du ha snabbkaffe, eller något lyxigare? frågar han i förbifarten.
Han får bestämma.
– Då blir det snabbkaffe.
Rockprofessor firar 40 år på scen
På samma sätt som slumpen spelat en stor roll för Bo Åkerströms forskning blev han av en tillfällighet grundare till ett rockband.
Han hade just börjat läsa läkarprogrammet i Lund då han sökte sig till Lilla teatersällskapet för att spela teater. Det blev inget med teatern, istället ansvarade han för att hitta band till de fredagsaftnar då det spelades musik. En fredagskväll år 1976 lyckades de inte fylla schemat, så Bo Åkerström och en kompis från Klippan bestämde sig för att hoppa in.
Där lades grunden till Torsson, ett rock- och countryinfluerat band som Bo Åkertröm spelat i sedan dess. Bandet har blivit något av legender på den skånska rockscenen, och i november firas 40-årsjubilét.
Torsson känns igen på okonstlade melodier, till vilka de framför texter som handlar om praktiskt taget vad som helst. Bland klassikerna märks låtar som Blodomloppet, en informativ låt om de fyra blodkropparna, och Klippans centrum, en sång om Klippans sju bästa gatukök. Låten Det spelades bättre boll har ett sorgligare anslag.
Det spelades bättre boll, på Gunnar Nordahls tid.
Det spelades bättre boll, på gräsplanen hemmavid.
Det spelades bättre boll, innan dom unga tog vid.
Och det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid.
Av det ursprungliga gänget finns bara Bo Åkerström kvar, men drivet är lika starkt idag som vid de första stapplande stegen på Lilla Teatersällskapets scen. Han har inga planer på att kasta in handduken.
”Det måste kännas som ett knark”
Musicerande betraktas generellt som en fri och kreativ process, men i själva verket handlar låtskrivandet om att producera produkter utifrån en ganska strikt mall, menar Bo Åkerström. Även om scenen blivit en plattform för honom att leva ut lekfullhet och glädje.
Skapande och forskning ses ibland som sina motsatser.
Bo Åkertröm anser att det finns likheter i arbetssätten. Oavsett om en skriver låtar eller artiklar handlar det om att producera små enheter, när saken hårddras. Två sätt att arbeta på, som gör en resultatsorienterad. Och visst upplever han prestationskrav. Att han inte kan slappna av, förrän han presterat under dagen på något sätt.
Med ett forskningsarbete som syftar till att hjälpa andra skulle det kunna vara lätt att försvinna helt in i arbetet och se jobbet som ett kall. Utbrändhet är något han sett ske med kollegor alltför många gånger. Han tackar musiken och sin familj för att det inte har hänt honom.
– Hade jag levt med forskningen dygnet runt hade jag inte varit lycklig. Det är min fasta övertygelse.
Rockprofessorn tar en klunk kaffe från sin kopp med tre rosa katter på och fortsätter:
– Jag träffar många unga studenter som säger att de har ett högre syfte, att de vill hjälpa mänskligheten och sådär. Och det klart att det kan vara en drivkraft. Men det måste kännas lustfyllt i kroppen när man arbetar, annars kommer man sluta. Jag tror vi är gjorda så, vi människor. Det måste kännas som ett knark.
