När Krischanspexet ger det nyskrivna spexet “Kleopatra” är det med en väl sammanhållen ensemble. En välskriven handling, ett flertal högst underhållande kupletter och fantastiska rolltolkningar värnar om publikens intresse ända till slutet.
I öppningsscenen möts vi av hur Kleopatra, huvudkaraktären själv, faller ner död. Vi befinner oss i Alexandria, i andra halvan av det första seklet i vår tideräkning, och in kommer faror tillika far Ptolemaios – “Det var så här allt började, och allt slutade”, och efter Kleopatra snabba tillkvicknande i första kupletten är spexet igång.
Handlingens formas kring Kleopatras avsikt att till varje pris stå som enväldig härskare på tronen. Handlingen tar efter en lite seg början snabbt fart när romarna anländer till Alexandria. Julius Caesar och hans närmsta män, Brutus och Antonius, äntrar scenen. Härifrån bjuder Krischanspexet på en jämn ström av skratt ända till Caesar lämnar den i mitten av andra akten då et tu Brutus föga oväntat spelar ut sin roll. Härefter faller handlingen lite platt då, som så ofta i spex, säcken lite väl hafsigt knyts ihop.
Men trots detta är det ett välskrivet spex med en späckad handling som aldrig låter publiken sitta rastlös. Det snabba händelseförloppet varvas med ett par trevliga avstickare och en del oväntade karaktärer, som den förvuxna bebisen vars soloframträdande i ”Som ett barn på posten” får publiken att vika sig dubbel av skratt.
Det är flera skickliga skådespelare med i spexet. Men utan tvekan är det Julius Caesar som sticker ut, hans närvaro på scen riktigt charmar publiken. Manusförfattarnas val att oavbrutet låta Caesar ego spela ut genom att tala om sig själv i tredje person är riktigt lyckat.
Samtidigt är det periodvis lite tunt med skämt. En mer kontinuerlig ström av rappa repliker och vassa satiriska inslag saknas, och jag önskar att ensemblen hade vågat ta ut svängarna. Spexet hade gynnats av något mer nyskapande skämt och att i sann spexanda våga dra allt, oavsett ämne, till sin spets hade varit gynnande.
Dekorens enkelhet riktar publikens blickar mot skådespelarnas kostymer vilka är välgjorda. Orkestern bjuder på en felfri och mycket imponerande show, och det är i en uppsluppen stämning ridån slutligen faller, i scenen där allting började och också slutade.
Starkaste sånginsatsen: Kleopatra i ”En liten visa om att gå någon bakom ryggen”.
Roligaste sketchen: Caesar visar sin kärlek genom att kyssa/slicka Kleopatras arm.
Bästa kupletten: Nu dör jag visst (Mitt hjärta kan gå et tu Brutus).
Vassaste gliringen: “Aurelia – eller är det Borrelia!”
Mest uppskattade rekvisit: Gaffelns roll som mordvapen i Caesars död.
