En orationell ångest och förvriden verklighetsuppfattning. Simon Appelqvist frågar sig varför Ånge-Sten envisas med att hälsa på mitt under tentan?
Jag är halvvägs in i skrivandet på hemtentan. Plötsligt känner jag en välbekant andedräkt pustandes i nacken. Det är Ånge-Sten som åter kommit på besök. Luften blir kval och en värmebölja sköljer över mig likt ett högtryck i juli.
– Vad skriver du egentligen? väser han och trycker en dolk långsamt in i bröstet på mig.
– Den här tentan kommer du aldrig få godkänt på, lika bra du slutar skriva med en gång, säger han.
Ånge-Stens besök under en prestation är något förvirrande. Vad vill han egentligen, förutom att förpesta min redan pressade tillvaro? För oss alla är hans återkommande något unikt, men kan uttryckas i liknande former.
För mig fungerar prestationsångesten som en motor med binär funktion. Å ena sidan driver den mig till att förhöja prestationen. Att ge allt jag har för att därefter lämnas totalt utmattad. Å andra sidan fungerar den som en privilegiestämpel. När ångesten förvanskar snarare än förstärker min prestationslust påminner jag mig själv om min lyckosamma plats här i världen. Då slänger jag mitt självömkande och dess överflödiga obehag i närmsta sophink.
Det var faktiskt bara för ett par år sedan jag förstod vilken oerhört priviligerad människa jag är. Jag är en vit man uppvuxen i ett av världens rikaste och säkraste länder. Jag är förmodligen en av de mest privilegierade människor som någonsin levt.
Ändå sitter jag här tillsammans med Ånge-Sten som oroar mig över ett eventuellt misslyckat tentaresultat. Hur kan detta komma sig? Kanske känner jag tacksamhetsskuld. En skuld att betala tillbaka till ett världsomfattande karmakonto.
När tentan väl skrivs känns det som att det bara finns två utvägar: lyckas eller misslyckas. Gråskalorna har separerats och kvar består endast en skiljelinje mellan svart och vitt. Rent rationellt vet jag att det är en förvrängd verklighetsuppfattning. Denna svartvita palett är i själva verket en graderad skala från A till F.
Men speciellt rationell är inte min ångest. Den lurar sig på när jag minst anar det och kväver mig långsamt, egentligen utan större anledning. För när tentan väl är inlämnad finns det inget mer jag kan göra. Jag vet att jag har gjort så gott jag kunnat och ger det inte önskat resultat följer endast; gör om, försök göra bättre.
När Ånge-Sten snarare stjälper än hjälper får han gärna stå kvar ute i kylan. Nästa tenta skriver jag helst i min ensamhet.
