Det kan vara bekymmersamt att få ekonomi, kärlek och livsbeslut att gå ihop. Men Marcus Bornlid Lesseur har hittat ett sätt att lura systemet.
Häromveckan fick min journalistklass i uppgift att skriva ett arbetsplatsreportage.
Jag valde att vända mig till S:t Thomas församling, Lunds katolska kyrka. Mot bakgrund av påvebesöket och det uppsving katolicismen har åtnjutit i Sverige de senaste åren tänkte jag att det kunde bli intressant. Matnyttig, suggestiv läsning. En potentiell klicksuccé.
Under mina dagar i kyrkan beledsagades jag av församlingens kyrkoherde, pater Johan Lindén. Han studerade statsvetenskap i Lund när han bestämde sig för att söka sig in i munkorden Dominikanerna. Han var då i tjugoårsåldern.
För att upptas som medlem i sammanslutningen var han tvungen att avlägga tre löften: om fattigdom, kyskhet och lydnad. När han ordade om sitt val att leva sitt liv utan privatekonomi, sexliv och med tvånget att underkasta sig sina överordnares vilja i alla skeden av livet, så var min instinktiva reaktion att ömka honom.
”Stackars jävel”, tänkte jag med värkande hjärta. ”Att ba frånsäga sig allt av livets goda på det sättet. Att aldrig mer få ligga. Man borde göra något för de stackars munkarna. Kanske en stödgrupp. Kanske någonting på Facebook. Support Your Local Dominikan.”
Några dagar senare, efter att jag har genomlidit ännu en själadödande tråkig Tinderkonversation – den här gången med en tjej som i sin biografi uppger att hon ”ÄLSKAR Skam, HATAR humorlösa” – och efter att ögnat igenom den senaste skörden av räkningar som har börjat resa sig som det lutande tornet i Pisa på mitt skrivbord, har mitt eget hjärta börjat öppnas för munklivet.
Ju mer jag tänker på det, ju tydligare förefaller mig saken. Detta är vägen framåt.
Genom att ta steget in i dominikanerorden skulle praktiskt taget alla mina källor till bekymmer dräneras i ett svep.
Med ens skulle jag aldrig mer behöva ägna en tanke åt mitt vansinniga ekonomiska beslut att studera till journalist. Ett beslut som innebär att jag inom några få år riskerar att finna mig i en ekonomisk situation vars grad av trygghet kommer få mina CSN-dagar att framstå som en scen ur Fredrik Reinfeldts Det sovande folket – ”klart du inte behöver jobba, du kan sitta här och suga på statens bidragstutte så länge du vill ”.
Jag skulle aldrig mer behöva lyssna till ängslan i min pappas röst, som man kan kalla ”du vet väl att jag en dag vill bli farfar”-ängslan, eftersom det skulle vara emot Guds vilja att jag föll till föga för köttets frestelser.
Och jag skulle förskonas plågan att fatta stora livsbeslut, en sysselsättning vi som är födda i vågens tecken uppskattar på samma sätt som al-Qaida uppskattar Lars Vilks bildkonst.
Så, tomten, om du hör mig nu är det bara en sak jag önskar mig för den här julen.
Jag vill ha en alldeles egen munkcell.
Jag hoppas vid gud att du löser det.
