Krönikör Jesper Hultin känner doften av något unket och efter ett tufft år vill han fly in i en annan verklighet.
Det kan knappast ha undgått någon att årets julklapp är Virtual Reality-glasögon. VR-glasögonen är antingen en skänk från ovan, eller en konsekvens av en dyster verklighet. Vilket det är har jag inte bestämt mig för.
Vem skulle inte vilja leva i en virtuell verklighet. Eller åtminstone besöka en varje gång man läst tidningen. Efter ett år av politiska omvälvningar, mänskliga kriser, och David Bowies bortgång har jag tappat lusten. Må det virtuella bli min fristad.
Upp till flykt! Låt mig andas.
Till en utopisk hammock. Där skulle jag vila. I en verklighet utan kriser, en värld som är till freds. Med ett folk som är mer resonabelt. I min virtuella utopi skulle grannskapet inte dra på näsan när krigsflyktingar knackar på vår dörr. Medmänsklighet, det skulle jag se i mina VR-glasögon.
Tyvärr blockerar glasögonen inte lukt. Jag känner doften av något unket. Verkligheten tränger sig på. Färgglada verkligheter har kolliderat och blivit sörja. Vore det inte bättre om vi alla skaffar VR-glasögon och får en verklighet, var och en. Skulle vi då bli nöjda?
Jag tror, på sätt och vis, att vi redan har dem på oss. Inopererade. Vi kan välja vilken verklighet vi vill leva i. Enligt mig är USA:s presidentval ett praktexempel på detta. Faktafel och åter faktafel florerade i valrörelsen. En majoritet av dessa kom från en kandidat. Jag behöver inte nämna vem. Ett skepp kommer lastat – med känslor i faktaskrud. Blir vi nöjda då?
När jag väl vilat upp mig beger jag mig åter till Tellus. Mina VR-glasögon och min flyktinstinkt placeras långt in i garderoben. Jag sätter på mig mina vanliga glasögon. Med dessa ser jag klart, inte det jag vill se.
I julklapp önskar jag att alla ska slippa VR-glasögon. Jag vill ge sanningsglasögon åt hela världen. Kanske skulle vi då ur den bruna sörja kunna urskilja en färggladare verklighet.
