Alla skäms vi för något. Vi skäms för vår vikt eller för vår bristande sociala förmåga. Vi skäms för de saker vi låtit andra göra mot oss och för det vi gjort mot andra.
Men vad gör skammen egentligen med oss, och hur skulle en värld se ut utan skam?
Ätstörningar vore ett minne blott om man kunde se ut hur som helst utan att skämmas. Även otrohet skulle kunna utrotas om alla vågade vara ärliga med vad de kände och tyckte. Utan skam vore också utpressning i de flesta fall en ogynnsam affär.
Lögnerna skulle bli betydligt färre om man minuten efter att man ljugit, ni vet den där minuten när man egentligen ångrar sig, inte skämdes för den lögn man just sagt. Utan skam skulle man kunna berätta hela sanningen.
Hat. Också det betydligt mindre. Ofta hatar vi oss själva för att vi gjort något dåligt eller misslyckats i relationen med en annan människa, men eftersom känslan gör för ont att ta in, vänder vi i stället vårt hat mot den andra. Utan skam skulle vi kunna erkänna detta och våga visa oss svaga, misslyckade.
Och när vi vågar visa andra människor vårt självhat så kan de allt som oftast genomskåda det och bevisa för oss hur felaktigt grundat det är.
När man föreställer sig en värld utan skam så blir det också tydligt vad skammen gör med vårt liv. Skammen skiljer oss från varandra och skammen tvingar oss att gömma oss för oss själva.
Jag tror att det är därför jag fallit pladask för den norska ungdomsserien SKAM. Serien tar nämligen upp den ena skammen efter den andra, skam som unga människor ofta bär på, och så lägger den fram skammen i ljuset. På så sätt lyckas skaparna bakom serien och vi som tittar, genomskåda skammen, förminskar den och göra den mindre skamlig.
Och om inte varken Eva, Noora eller Isak behöver skämmas mer, varför ska vi då göra det?
