Äventyret i Washington D.C. är över och bloggen försöker summera det hela i ett avslutande inlägg.
Nu har jag kommit till Sverige igen med blandade känslor. Det är skönt av flera anledningar men givetvis tråkigt.
Många frågar vad som var det bästa med Washington. Än så länge förmår jag inte riktigt inte ge ett tydligt svar på det, men klart att få vara på plats under valet var väldigt speciellt.
Det blev till exempel två besök till Trumprallys. Det ena i Pennsylvania där en enorm skara människor hade tagit sig och där Trumpskyltar stod som spön i backen under vår road trip. En stat som han vann oväntat, även om det utifrån vår korta okulärbesiktning kändes ganska rimligt.
Vi ville uppleva Trump på plats för att bättre förstå vad det hela handlade om. Men givetvis var det också en bucketlistgrej, något att hinna med innan det var slut. För underförstått, trodde få av oss att han skulle vinna. Kanske försöka införskaffa en keps också, att fnissa lite åt om fem år.
Min främsta bevekelsegrund med Donald Trump är inte att han är en populist. Det ligger i linje med den politiska samtiden att den typen av politiker når framgång. Vilket man kan tycka vad man vill om.
Det största problemet jag har med honom, och det har det alltid varit, är att jag inte tycker att han är kompetent. Inte dum, långt från, men inte redo uppgiften och det jobb som är hans om en månad. Och det, är kanske mer oroande att samtiden ger tummen upp till.
En undersökning visade att 17 procent av dem som faktiskt röstade på Trump, inte tyckte att han var kvalificerad egentligen. Så pass trötta är amerikanerna på vad det politiska maskineriet i Washington gör för dem.
Min kunskap om amerikansk politik har växt och min syn på densamma har i någon mån nyanserats. Till exempel tyckte jag tidigare att republikanernas snack om ”the liberal media” var ganska tröttsamt. Det kan det fortfarande vara, men ibland har det poänger.
Martha Raddatz, som var moderator under den andra debatten, grät i direktsänd TV under valnatten när hon insåg vartåt det hela barkade. Jag vill egentligen inte raljera kring det beteendet, men det kanske inte ligger i en journalists uppgift.
Samtidigt har Trump givetvis fått ur sig en hel del saker, som journalister inte kunnat låta vara okommenterade, utan granskning och uppföljning.
Som svensk i USA har man givetvis stött på en del kulturella skillnader. Ofta utslitet och ointressant att kommentera sådana men, vad fan. I ett generellt mer individualistiskt samhälle som USA ändå är, kan just det ta sig i uttryck på lustiga sätt. Som förr en dryg vecka sedan på brunchen då en amerikansk man under en politisk diskussion fick ur sig: ”Jag kommer aldrig förlåta Ryssland för xyz”
Darra Putin! Random brunchsmaskande medelålders man har talat.
I och med att jag lämnat USA, lär också denna blogg tacka för sig. Det har varit roligt att på Lundagårds plattform få möjligheten att uttrycka tankar och åsikter om USA och det amerikanska valet. Jag har försökt lämna mina egna åsikter borta från skrivandet och behandlat kandidaterna som någorlunda likvärdiga. Möjligen inte i just detta inlägg då.
På återhörande!
