Det var en spattig Dick Harrison som gästade söndagens Idévärlden i SVT 2. Stundtals är rösten så stark och blicken så vild att jag frågar mig om det finns något som bildningsidkaren försöker dölja. I en förundrande takt hinner Harrison avhandla lite av vad om det allra mesta.
Först och främst är okritiskt rabblande av regentlängder inget vi borde eftersträva, sådan kunskap man kan skryta med på fest. Studenterna måste bli mer kritiska och reflekterande! Jag håller med, absolut, jätteviktigt.
I nästa sekund, på programledarens uppmaning, rabblar professorn dock upp precis en sådan radda. Ingående och jävlig om Hans, Sten Sture den äldre och yngre och vem som var pappa till vem och ätten Natt och Dag och Svante Nilson och när och var och ja, man förstår, i all evighet. Varför istället inte ta tillfället i akt och vara kritisk mot programledarens frågor?
En flört med feministerna hinner Harrison också avverka. Vi måste uppmärksamma frånvaron av ”brudar” i historieberättandet, som han uttrycker det. Opponenten Lisa Folkmarson Käll, docent i teoretisk filosofi, tar upp det spåret och ifrågasätter innehållet i den klassiska bildningen. Mindre av den bildade idealmänniskan och en mansdominerad kanon till förmån för mer öppenhet, menar hon.
Det låter bra, tycker Harrison. Hela tiden vara öppen. Ingen fast kanon. Inte läsa Aristoteles i vårt årtusende. Fast sedan liksom vänder det. En klassisk bildningstradition ska vi ha, ifrågasättande förvisso, men det finns en god poäng i att bygga kunskapsskelett, läsa Homeros och lyssna på Beethoven. Men, fortsätter Harrison, ”jag är helt öppen för att du hela tiden stoppar in nya bildningsideal”. Det kommer dock ingen fortsättning om att det är okej att slänga bort de gamla när de inte längre håller måttet.
Hur ska professorn ha det egentligen? Senast i april skrev jag en krönika i Sydsvenskan (15/4- 2016) på ämnet ”Dick Harrison vacklar mellan positionerna konservativ och liberal”. Inte helt olikt hur vissa andra i samtiden paketerar en egen (post)sanning.
Det verkar som att vi får addera också en feministisk position till Harrisons lista och nu, liksom då, frågar jag mig om detta vacklande inte har mest att göra med någonting annat. Såsom viljan att själv tillskansa sig makt. Kanske är det vad Dick Harrison försöker dölja. Men vad vet jag, jag är väl bara en kritisk student.
/Lovisa Svedlund, student
