Nationalekonomins tentaperiod är för mig en ett slag på fantasy-skala där motivationen är min största fiende. I studiekaoset är det svårt att minnas varför jag studerar – och varför just nek. Dessa tankar återkommer mest frekvent precis innan tentan, men i överlag så kan motiveringen tryta för de flesta vid olika tillfällen under studieperioden.
När jag studerade under mitt första år gjorde jag ett grupparbete med en rar medelålders kvinna. Hon var tvungen att bolla matlagning, skolhämtning, och allt vad det innebär att ha tre barn, samtidigt som hon studerade på heltid. Hennes motivation var tanken på att åstadkomma något nytt efter mer än ett decennium av att vara hemmafru fick henne att fortsätta.
Själv så håller jag på både kortsiktiga och långsiktiga metoder för att hålla motiveringen uppe under studierna. På kort sikt tröstar jag mig med lösgodis och yoga. På lång sikt försöker jag minnas varför (VARFÖR!?) jag studerar just nationalekonomi och vad som lockade mig till att fortsätta.
Jag blev förtjust i nationalekonomins problemlösningsförmåga. Till exempel: Ska vi investera i bättre järnvägar eller mer beredskap om Ryssland attackerar? (Svar: Järnvägar, annars blir det inbördeskrig nästa snöstorm när mordiska pendlare marscherar till riksdagshuset).
Vidare pågår en alldeles underbar passiv-aggressiv – med betoning på aggressiv – debatt. Det liknar i det närmaste en reproduktion av Game of Thrones fast med akademiska skolor istället för adelsfamiljer (Sötvattensskolan är definitivt Lannisters) och där en giftig bokkritik kan liknas vid en halshuggning.
Vem du än är, har du säkert en anledning till att du studerar. Kanske satsar du på Nobelpris. Kanske ville du fortsätta bo på nation. Men jag tror studietiden blir mer behaglig ju bättre du förstår varför du återigen sitter och råpluggar vid midnatt. Så känner i alla fall jag. Om motivationsbristen därav bekämpas och övervinns, betyder det att jag är ett steg närmre att förstå min hemska, fantastiska nationalekonomi.
