I augusti 2016 släpptes boken ”Modeslavar” av journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom som undersökt klädindustrin. I torsdags föreläste Moa Kärnstrand om ”fast fashion”-trendens konsekvenser på Helsingborgs stadsbibliotek.
”Hur kan kläder vara så billiga?”. Det var frågan som inledde de båda journalisternas undersökning, och torsdagens föreläsning.
De begav sig ut på en researchresa i jakt på svar och reste bland annat till Bangladesh, Kina och Burma. Där undersökte hur arbetsförhållandena såg ut för arbetarana. I Bangladesh besökte de bland annat läderfabriker, så kallade garverier.
– Människor arbetade med kemikalier utan någon som helst skyddsutrustning, säger Moa Kärnstrand.
Hon berättar vidare om att många dör i tidig ålder på grund av all kontakt med kemikalierna. Nio av tio arbetare dör innan 50 års ålder.
Efter sitt besök i garverierna fick de slänga de kläder de hade på sig. ”Det luktade som en mix av aceton och ruttna ägg”.
Hon fortsätter med att berätta om läderproduktionen.
– För att få fram 250 kg läder krävs 500 kg kemikalier, och 50 000 liter vatten.
Förutom dåliga arbetsförhållande i allmänhet berättar hon också om de många arbetsolyckor som skett i de bangladeshiska fabrikerna. Den mest välkända olyckan skedde i en fabrik i Hazaribagh där 1100 människor dog då fabriksbyggnaden rasade samman. I byggnaden som hette Rana Plaza sydde arbetare kläder åt företag så som Primark och Mango. Hon berättar även att mellan åren 2006 och 2013 skedde det 245 bränder och 600 dödsfall i fabriker runt om i Bangladesh.
En hållbar konsumtion
Enligt Moa Kärnstrand krävs det att alla tar ansvar för att få bukt med problemet. Idag är en sjättedel av Kinas jordbruksmark förorenad av tungmetaller som använts i klädproduktionen. Man kunde se på flodvattnet vilka kläder som gjordes inte långt därifrån, berättar Moa Kärnstrand. Även andra länder så som Bangladesh har drabbats hårt av klädproduktionens föroreningar. Den bangladeshiska staden Hazaribagh anses idag vara en av de mest förorenade platserna i världen.
I sin undersökning ville de även ta reda på vart pengarna tar vägen efter att konsumenten köpt sin t-shirt för 100 kronor. Det visade sig att arbetaren som sytt tröjan får mellan 50 öre och tre kronor, och bomullsplockaren får endast fyra öre. Butiken, som får den största delen får 50 kronor.
– Vi konsumenter har ett ansvar att handla kläder mer långsiktigt. Gör vi det minskar vi butikernas prispress. Butiker behöver också bli mer transparanta. En möjlighet till att spåra klädernas produktionskedja skulle öka transparensen. Men framförallt måste klädföretag och länder där kläder produceras ta ett mycket större ansvar för arbetarna och klädproduktionens miljöförstöring, säger Moa Kärnstrand.
