Uppklädda, universitetsutbildade och vid gott humör. Men under en sittning i AF-borgen fick Simon Appelqvist en käftsmäll.
Trerättersmeny och jackpott till bordssällskap. Samtalen hölls flytande hela kvällen och skrattsalvorna sköt tätt. Samtliga av kvällens talare levererade i storartad manér. Talen var sinnrika, roliga, sorgliga och gav utrymme för reflektion kring vår uppgift som studenter.
När klockan närmade sig midnatt reste sig tre kvinnor.
– Vi vill tacka för det fina arrangemanget. Men vi skulle även vilja uppmärksamma att alla tal under kvällen har hållits av män. Alla skålar med tillhörande snapsvisa har skickats vidare från en man till en annan. Detta trots att det är kvinnlig majoritet i rummet. Att vara kritiska och mer genusmedvetna lär vi oss som studenter. Men till vilken nytta om vi inte praktiserar vår kunskap i vardagen? Jämställdhet är inte bara teorier på tentor.
Jag sitter tyst och skäms. Under min tid som student har jag försökt att fokusera på genusrelaterade ämnen. För att jag kan. För att jag vill. För att jag behöver det. Samhället behöver det. Ändå hade jag inte en tanke på att det uteslutande varit män som hållit låda under kvällen.
Första gången jag blev tillsagd att ge mer plats åt kvinnor var på en folkhögskola, där jag veckovis anordnade musikquiz. Två studenter frågade om jag kunde inkludera fler kvinnor. Jag kände mig förargad och kränkt. Så mycket energi som jag lagt för deras skull och så har de mage att klaga. Jag hittade på en massa ursäkter för mitt val av artister.
Men när jag reflekterade över min kulturella konsumtion blev det tydligt hur jag konsekvent exkluderade kvinnor. Inte en enda kvinnlig regissör, musiker, skådespelare eller författare låg på min topplista. Ursäkterna tappade fotfäste. Plötsligt kunde jag knappt njuta av mina tidigare favoritfilmer. Fan, ännu en film skapad av män om män.
Könsstrukturer i samhället kan dock vara svåra att upptäcka. Åtminstone för oss män, och kanske är det min stora utmaning. Jag är ju så privilegierad att jag inte behöver analysera strukturerna. Jag gynnas ju allt som oftast av dem. För mig går de relativt obemärkt förbi, på grund av vad som hänger mellan mina ben. För många är det svårare att missa; mindre utrymme i kurslitteratur och mindre talartid i AF-borgens festlokaler.
Enligt universitetets strategiska plan ska jämställdhet genomsyra hela verksamheten. Det ska synas på föreläsningar, i doktorand- och professorstjänster och förhoppningsvis i studenters uppsatser. Men vad är detta värt om de teorier vi lär oss bara hamnar i ett gammalt dammigt arkiv någonstans i Lund?
Genusmedvetenhet är inte som att cykla. Vi måste ständigt reflektera över könsstrukturer så att medvetenhet inte bara blir ett teoretiskt luftslott. Annars förtjänar fler än jag en ”smäll på käften”.
