Om man plötsligt drabbas av en kris så kan filosofin hjälpa en att sätta ord på sina känslor. Det menar psykologistudenten Jacob Andersson i veckans gästkrönika.
Har du någonsin känt att allt i livet känns rätt? Programmet du läser på leder dig på rätt väg, partnern du är tillsammans med gör dig lycklig. Men så händer någonting som får dig att tvivla på allt du tidigare trott var sant. Helt plötsligt är det som att ditt liv tillhör en främling.
De frågor du tyckte ditt program på universitet svarade på känns inte längre intressanta och det känns plötsligt som om du är ihop med fel person. Ingen runt om dig förstår vad som händer. Varför är du så annorlunda? Du kan inte ge något svar, ett problem har dykt upp som du inte kan bemöta.
Det här hände mig nyligen och personer som nyss tyckte sig känna mig funderar förmodligen över vad jag håller på med. Tills idag har jag inte kunnat formulera för dem vad jag känner. Men så kom vetenskapsfilosofi in i mitt liv. Det borde inte ens ha gjort avtryck. Föreläsaren stod i två timmar och berättade för oss varför filosofi bara består av en massa snickesnack och humflum.
Under föreläsningen försökte jag få ögonkontakt med min kompis för att se om hon också tyckte att det föreläsaren gjorde var fel. Hon såg mest förvirrad ut, jag var å andra sidan upprörd. Till slut frågade jag föreläsaren varför han stod där om det enda han skulle säga var att filosofi är skitsnack. Han svarade att han bara gjorde som han blivit tillsagd men om han fick bestämma skulle vi skippa kursen helt och hållet och istället fokusera på det som vi ska arbeta med.
– I don’t know a single person who is working in this subject. You’re in the sikhoulåg programme (Han är amerikan och kastar ibland in svenska ord med tveksamt uttal) and you should learn how to be sikhoulågs so you can get jobs.
Hans åsikt är alltför vanlig i universitetsvärlden. Föreläsare som bara vill lära ut kunskap som är relevant för framtida arbetsgivare. Ämnen som filosofi och andra ”flummiga” kurser blir lidande för att de inte drar in några cash, så de rusar vi bara igenom.
Den del av filosofin som fick fäste hos mig föreslogs på sextiotalet av Thomas Kuhn. Han sa att det inte finns någonting som kan kallas ”sanning”. Enligt honom befinner vi oss i paradigmer som kan liknas vid verktygslådor och verktygen eller paradigmen är bara intressanta så länge de kan hjälpa oss att lösa problem.
Men förr eller senare dyker ett problem upp som utmanar paradigmet. Först står vi med hammare och spik (förlåt för den grabbiga liknelsen), så dyker något likt en skruv upp och helt plötsligt måste vi se oss om efter andra verktyg. Med ett nytt paradigm likt en skruvmejsel står vi sedan rustade för det nya problemet och de gamla problemen är inte längre intressanta.
När jag läste det kändes det som att jorden skälvde till. Jag har befunnit mig i en paradigm där verktygen tycktes fungera bra. Men så uppkom en kris (behöver inte vara negativt utan kan vara alldeles underbart, som att bli förälskad eller byta program) och helt plötsligt var jag tvungen att se mig om efter nya verktyg att använda för mitt liv. Med andra ord är det inte konstigt att livet känns annorlunda. Jag har klivit in i ett nytt paradigm och det är okej!
Universitet borde ge oss verktyg för livet utöver framtida arbeten. Jag kommer kanske aldrig igen befinna mig i en lika intellektuellt utmanande miljö som här i Lund. Just därför vill jag dricka rödvin och tackla livsångesten genom att diskutera livets stora frågor.
Filosofin kanske inte ger en några svar, men den ger oss verktyg och frågeställningar för kriser och paradigmskiften på ett sätt som redovisning eller allmän avtalsrätt aldrig kan erbjuda. Låt därför filosofin finnas kvar och låt oss aldrig glömma bort livets stora frågor i jakten efter ett vassare CV.
