Kommentar på: Ny forskning: Dyslexi kan bero på dålig undervisning
Det vi idag benämner Dyslexi, de läs-och skrivsvårigheter som oftast syftas på, finns i allra högsta grad. Det är något vi inte kan förringa. Dock skrivs det i artikeln 20-02-17 att DutchNews rapporterar att andelen dyslektiker uppmärksammats till 30 procent bland eleverna på en högstadieskola, vilket låter som en väldigt hög siffra. Artikeln avslutas med att man med pedagogik troligen kan få ner siffran, vilket säkerligen kan stämma. I andra sammanhang talas det oftare om siffror som kan röra sig mellan 5 och 10 procent. Det som dock är olyckligt och missvisande är rubriken som valts; ”Ny forskning: Dyslexi kan bero på dålig undervisning”. De läs- och skrivsvårigheter som vi förknippar med begreppet dyslexi är högst verkliga.
Om man fokuserar på läsning, på förmågan att effektivt ta till sig innehållet i en text, så lyssnar många dyslektiker på textinnehållet istället. Man läser med öronen. Detta kan på ett sätt ses som pedagogik, att man i undervisningen får utveckla sina tillvägagångssätt och från början får vanan att kunna ta till sig all text auditivt. Genom att vi gör på olika sätt i undervisningen, visar på våra naturliga olikheter och att normen gällande inkluderande undervisning är att flera tillvägagångssätt parallellt används i klassrummet, blir undervisningen mer jämställd utifrån aspekterna ovan. Utan det jag kallar ”tillgänglig text”, att bland annat kunna lyssna på texterna när sådana används, blir inte undervisningen likvärdig. Ur detta perspektiv kan jag eventuellt förstå delar av den pedagogiska förklaringen ovan, men det vi kallar dyslexi rymmer så mycket mer.
Vi tycks till exempel ha olika förutsättningar att ta till oss text via ögonen och det kan man inte bortse ifrån. Detta är ett resultat på att vi är olika. I den bild jag understryker så handlar detta om specifik visuell perception och avkodning kopplat till helheter och tredimensionalitet kontra detalj och tvådimensionalitet. Det enda vi har i vårt samhälle som är tvådimensionellt och som också kräver en platt/tvådimensionell avkodning är (i stort sett) text. Om man som dyslektiker naturligt avkodar mer helhetligt i större sjok, inte del för del och med den gnutta djup, tredimensionalitet, så man kan uppfatta att texten inte är helt stilla – får detta förstås konsekvenser. Skillnaderna i förutsättningarna att hantera ord, att läsa och skriva traditionellt, har orsaker i hur vi fungerar och tänker kan man förenklat säga. Kärnan är inte läs- och skrivsvårigheter utan i hur vi fungerar som i sin tur leder till svårigheter kring att läsa och skriva traditionellt, men som också resulterar i styrkor. Styrkor som har att göra med tredimensionellt tänkande, kreativitet, bildtänkande, problemlösning etc.
Det är dax att vi börjar se hela bilden av dyslexi, och ta denna på allvar. Det finns i annat fall stor risk att vi går miste om kompetens. Kompetens som vårt samhälle är i behov av, både på individ-, arbetsplats- och på en samhällsekonomisk nivå. Vi behöver bli duktigare på det jag kallar att ”kompetenseffektivisera mera”.
Begreppet dyslexi härstammar från grekiskan och betyder svårigheter med ord. Svårigheterna kring att läsa och skriva får inte förringas, men vi behöver vidga begreppet. Se de naturliga styrkorna som medföljer. Läs- och skrivproblematik är inte kärnan utan en konsekvens, ett resultat av ett annat sätt att tänka och fungera på. På samma sätt som också styrkorna är en naturlig följd av hur vi fungerar. Orsaken till de läs- och skrivsvårigheter som förknippas med dyslexi diskuteras med jämna mellanrum, som i er artikel 20-02-17, men för mig är det tydligt vad det handlar om. Vi är olika och det är meningen, vi behöver bara bli bättre på att inse värdet av våra olika kompetenser.
/Susanna Cederquist
Föreläsare, handledare och utbildare samt författare till boken: ”Dyslexi + Styrkor = Sant”
