Det har gått inflation i professorstiteln. Många professorer är internt befordrade lektorer som inte behövt hävda sig i en konkurrenssituation. Problemet är värre i Lund än på många andra ställen. Det skriver Mats Alvesson och Erik J Olsson, forskare vid Lunds universitet.
Fortfarande tror väl många att professorstiteln borgar för akademisk kvalitet. Att folk med titeln har fått denna då de hävdat sig i hård konkurrens och därför är framstående personer att lita på i forsknings-, forskarutbildnings- och undervisningshänseende. Så är normalt inte fallet längre. I linje med tidsandan har det gått inflation i titeln. Antalet med denna har mångdubblats på kort tid. Det stora flertalet är internt befordrade lektorer som inte behövt visa sig bättre än andra i en konkurrenssituation.
På 1990-talet beslöt den dåvarande socialdemokratiska regeringen att högskolor kunde upphöja lektorer till professorer. Lektorer kunde i princip ansöka om professorskompetens hur många gånger som helst. Så snart sakkunniga fann att minimikraven var uppfyllda skedde befordran.
Reformerna var i viss mening gratis: en stor del av universitets- och högskolelärarna utlovades endast statushöjning. Tanken synes vara att kompensera för den stora expansionen av högskolan i början av 1990-talet. Denna var främst en följd av ekonomisk kris och stor ungdomsarbetslöshet. Lösningen var fler högskoleplatser. Högskolan förvandlades till – och är väl fortfarande – en arbetsmarknadsåtgärd, med fabriksutbildning av ofta glorifierad gymnasiekaraktär. Samtidigt sjönk också universitetsläraryrket statusmässigt. En lösning var att hålla folk på gott humör med finare titlar.
Är det då inte bra att många får chansen ”göra karriär”, glädjas åt fina titlar och göra grannar och kollegor avundsjuka? Att den svenska högskolan befrias från elitism och professorsvälde?
Kanske, men ökningen av professorer är inte gratis. Med befordran följer, i alla fall på generösa universitet som Lund, mindre undervisning, mer forskningstid, högre lön och större tjänsterum. Det har blivit så dyrt att numera har lärosätena möjlighet att säga nej till befordran om behov saknas och man redan befordrat för många. Men detta bromsar bara lätt upp inflationen.
Snävt karriärs- och befordranstänkande har alltid varit ett problem inom akademin men det har förstärkts. Ett ytterligare problem är att tjänster så sällan utlyses. Pengarna går åt att finansiera intern- och överbefordrade snarare än utlysta professurer. Den stora inaveln som präglar svenska universitet (särskilt de äldre) och högskolor cementeras. Vi kunde haft en verksamhet med mycket högre kvalitet om vi fokuserat på att rekrytera professorer i öppen konkurrens.
Problemet är värre i Lund än på många andra ställen, då man här valt att ge befordransprofessorer samma villkor som ”riktiga” tjänsteinnehavare. Kostnaden är betydande och får bäras av undervisningen. Studenterna får mindre lärartid då befordransfokuserade lärare blir mer orienterade mot forskningsmeritering än att sköta undervisningen väl.
Det bästa vore att avskaffa möjligheten till befordran. Vi bör se en professur som en tjänst som alltid måste utlysas. Den mest kvalificerade erhåller den efter prövning i konkurrens och tillsättas utifrån verksamhetens behov och inte utifrån karriärintressen. Studenterna har ett klart intresse av att bevaka den här frågan.
Mats Alvesson
forskar om organisation och ledning
Erik J Olsson
ordförande Academic Rights Watch
