Från början skulle jag ha tagit del av rymdäventyret Rouge one. men biljetterna var slut. Istället hamnade jag i en biosalong som visade Hidden figures, översätts på svenska till ”Dolda tillgångar”. Det är en dramafilm baserad på verkliga händelser på NASA under USAs rymdprogram på 60-talet.
Lite liknande tema alltså, men olika filmer. Under två timmar och sju minuter var jag djupt insjunken i en berättelse om Katherine G. Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson. Tre mörkhyade kvinnor som kämpade mot diskriminering och rasism, och för sina rättigheter. Alla tre var matematiker och hade olika nyckelroller i rymdprojektet.
Filmen blev trefaldigt Oscarsnominerad, och seglade upp till en rankning på 7,9 på IMDB. För mig är det inte konstigt, då den är väldigt snyggt gjord och har ett bra manus och bra musik. Men kanske är det också för att den kan lära oss något om vår samtid.
På vägen hem var det en tanke som slog mig, och troligen kommer den stanna kvar länge. Filmen igenom användes argument ”det har alltid varit så”, när någon av de tre huvudkaraktärerna ifrågasatte en situation, som ständigt präglades av rasism och särbehandling.
Det kunde handla om varför de nekades befordring, trots att de gjort ett bra jobb, eller varför de behövde springa långa sträckor i regn till andra byggnader bara för att kunna gå på toaletten. Det fanns nämligen särskilda toaletter för vita och ”färgade”. Filmen visar tydligt hur uppdelat det amerikanska samhället faktiskt var på den tiden, och det känns konstigt att det inte alls var längesedan. Men kan det vara så att den typen av argument fortfarande används i olika sammanhang i dagens svenska samhälle? Jag tror tyvärr det. Problemet är nog att vi inte alltid märker det.
Vid universitetet lär man sig att se saker ut olika perspektiv, att vara kritisk och ha en god grund för det man hävdar. Inget av detta verkade finnas hos alla de anställda som inte påverkades av diskrimineringen, och framför allt inte hos de vita cheferna.
I alla fall inte till en början. Efter mycket tålamod och hårt arbete lyckas äntligen kvinnorna få de rättigheter de kämpat för. En av filmens starkaste scener är när Katherine G. Johnson, spelad av Taraji P. Henson, ryter ifrån till sin chef när han undrar varför hon försvinner från sitt skrivbord så långa stunder under en arbetsdag.
Johnson, som är genomblöt efter att ha sprungit fram och tillbaka till toaletten, förklarar att det inte finns någon toalett för henne i byggnaden. Då uppnår den dramaturgiska kurvan sin kulm. Chefen slår ner skylten och gör det klart att: ”Om vi ska kunna arbeta ihop måste vi kunna gå på samma toalett”.
Hos mig skapar filmen en känsla av att förändring är möjlig. Framför allt fick den mig att reflektera över att de enklaste av argument kan vara de svåraste att bemöta. Men det måste göras. Och det är allas ansvar att se till att vissa gamla strukturer och värderingar inte lever kvar, bara för att det ”alltid har varit så”.
Hur kan vi då bemöta den tomma formen av argument som helt saknar tyngd, logik eller någon som helst relevans? Jag har inget definitivt svar på det. Men, jag tror att vi kommer långt med öppenhet, nyfikenhet och en ökad vilja till att lära sig av människor med andra erfarenheter och kunskaper än en själv.
Efter filmen var jag fylld med värme och glädje. I mitt bröst bultade hjärtat extra hårt och jag grät till och med lite. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag blev inspirerad och stolt över vad vi människor kan åstadkomma om vi bara försöker att närma oss varandra. Men då måste vi se bortom våra fördomar.
