Att de privilegierades tolkningsföreträde hotas är inte det samma som att den akademiska friheten är hotad. Mathilda Schlyter ger svar på tal till Cecilia Garme.
I sällskap med skaror av lättkränkta studentkollegor ifrån diverse lärosäten finner jag mig medskyldig till Cecilia Garmes inspiration till den mångordiga artikel i den senaste upplagan av tidningen Fokus vari upphovspersonen ställer sig frågan om åsikts- och yttrandefrihetens dagar kan vara räknade på våra universitet och högskolor. Artikeln belyser ett antal tecken som kan tas till argument för att apokalypsen redan är så gott som över oss. Låt mig diskutera ett av dessa.
I artikeln beskrivs hur amerikanska studenter på 1980-talet började rikta kritik mot universitetens ensidiga perspektiv och överrepresentationen av vita män i akademin (vilket Garme i och för sig framställer som rimligt), men hur detta sedan under 1990-talet eskalerade till en nivå där “företrädare för grupprättigheter ansåg sig ha rätt att diktera moralen för alla andra”.
I centrum för liberala ideologier figurerar en mycket anonym karaktär som brukar kallas för “individen” eller “den enskilde”. “Individen” tillhör inte någon grupp, utan rör sig som en ö bland sina jämlikar där de alla utnyttjar tillvarons valfrihet efter devisen själv bäste dräng. “Den enskilde” är rationell och autonom.
De som förkroppsligar figuren “individen” är följaktligen de personer som har tillräckligt mycket makt för att inte sättas i en avgörande beroendeställning till någon och därmed kan agera egennyttigt utan att detta får konsekvenser som är allt för negativa för att egennyttigheten ska vara lönsam. Jag leker med tanken att den här gruppen kan kallas för ett slags etablissemang.
Det moderna västerländska etablissemanget har påståtts kunna definieras som den grupp privilegierade som med liberal-ideologisk argumentation lyckas framställa sig själva som förespråkare för allas lika fri- och rättigheter och samtidigt bibehålla sin överordnade position. Detta kan förstås utifrån att liberala ideologier inte fungerar om de inte på pappret tillåter alla som anses vara människor att vara “individen”.
Effekten av detta är att en presumtion för allas lika frihet upprätthålls. De som uppbär större mått av frihet har råd att förstå sig själva som fristående individer som utgör en del av en allmänhet medan de som uppbär ett mindre mått av frihet och påtalar den skevheten förstås som suspekta representanter för ett särintresse som står i strid med allmänheten.
Att till exempel föreskriva att kvinnor ska bära baddräkt eller bikiniöverdel på badhus med hänsyn till allmänhetens trevnad är ett uttryck för hur företrädare för gruppen heterosexuella män, i ärendet att försvara sin upplevda rätt att bestämma under vilka omständigheter de ska konfronteras med kvinnors kroppar, dikterar moralen för alla andra.
Allmänhetens intresse, rationalitet och autonomi är förbehållet gruppen som undgår strukturellt förtryck. Hotas de privilegierades tolkningsföreträde är därmed också den akademiska friheten hotad.
Status quo. Jorden är platt.
LÄS MER: Man får faktiskt inte tycka vad man vill
Texten har uppdaterats.
