Birgitta Ohlsson menar i sin omtalade bok ”Duktiga flickors revansch” att duktigheten måste värderas högre. Lovisa Svedlund går till botten med duktighetens dilemma.
Sent en kväll kallas en politiker upp på sin manliga överordnades kontor för ett upptuktningssamtal. Hon är typexemplet på en duktig flicka, den som fick ducka för såsindränkta potatisbitar där hon placerades ut mellan bråkiga pojkar i skolmatsalen. På kontoret den kvällen tycker han, den överordnade, att hennes kompetens hotar hans makt.
Ett solklart exempel på den paradox som duktiga flickor lever med, att försöka svara upp mot samhällets skyhöga krav men när man lyckas, bli nedtryckt eller raljerad över som sönderstressad prestationsprinsessa. Inte sällan kommer sådana utspel från vad politikern kallar småpåvar, grötmyndiga dumdryga personer av manligt kön som sätter sig på kvinnor. Politikern heter Birgitta Ohlsson, är utrikespolitisk talesperson i Liberalerna och aktuell med boken Duktiga flickors revansch.
Boken är ett upprättelsemanifest för de duktiga flickorna. Lydiga ”kuddflickor” som får agera buffertzon mellan pojkar i skolan och karriäristen som tvingas curla karlar på arbetsplatsen är två exempel. Birgitta Ohlsson tycker att det är dags att bekräfta och ge dem strategier för att ta sig fram i livet. Samtidigt är boken också närmast ett partiprogram för hur vi ska bygga det liberala samhälle, som enligt författaren skapar bäst förutsättningar för de duktiga flickorna.
Få har nog undgått debatten som följt boken. Att vara duktig måste bli någonting positivt och inget man raljerar över, menar förespråkarna. Kritikerna tycker att Ohlsson bortser från klassperspektivet.
I En varg söker sin pod (3/3) gick Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Liv Strömquist så långt som att skoja om att Ohlsson lika gärna kan dö, som att säga att det är synd om duktiga flickor. Prova att vara prostituerad, EU-immigrant eller båtflykting. Martyrskapet och att det är de duktiga flickornas ”tur nu” är ett skämt. Det har alltid varit deras tur, menar Ringskog Ferrada-Noli.
Det ligger mycket i kritiken om att det finns större problem än behovet av att ge duktiga flickor en revansch. Men ska vi återigen hamna i fällan att jämställdheten får vänta till sist? Hyllningarna vittnar trots allt om att det finns ett behov av att prata om de duktiga flickorna. Frågan är om Ohlsson gör detta på bästa sätt.
”Våga ta risker. Följ dina värderingar. (…) Sluta aldrig vara duktig för din egen skull.”. Helt rätt, Birgitta Ohlsson. Duktiga flickor behöver revansch för sin duktighet, om att vara duktig är vad som gör dem lyckliga. Om duktigheten ger dem en känsla av att leva ut sig själva, vara fria utan tyngd på axlarna eller ångestklump i magen.
Vi kan hitta några av dem kulturen. Tänk på hur Noora i Skam läxar upp killen som säger vidrigheter till kompisen Vilde. En prestation som måste gjort att Noora kände sig oslagbar. Tänk också på bokmalar som Rory Gilmore och Hermione Granger. Att prestera loss på prestigefyllda (magi)skolor är ju vad som gör dem lyckliga. De rasbiologiska forskningsprojekt som Elle Marja i bioaktuella Sameblod blir utsatt för är vedervärdiga och något vem som helst hade velat fly från. Men trots det är den ursinniga önskan att ta sig iväg till Uppsala ett driv som kommer djupt inifrån henne själv. Några textrader I Frida Hyvönens Kan du imponera på mig? från albumet Kvinnor och barn beskriver duktigheten som behöver få revansch:
För du kommer irritera dig på det
hur fruktansvärt kapabel jag är
Efter ett tag kommer du försöka få mig
att göra mig mindre än jag är
Min kapacitet är obarmhärtig
mot den som inte svarar upp
Vi har sett den skörda offer
Vi har sett den skrämma vuxna män
Det råder ingen tvekan om kraften i de här personernas kapacitet. Noora-kraften, Rory-kraften, Hermione-kraften och Elle-Marja-kraften. Som Hyvönen beskriver det, handlar också Birgitta Ohlssons bok om att kvinnor systematiskt får sin duktighet förminskad, ofta av män. Att få ”diagnoser” som prestationsprinsessa eller bekräftelsetörstande nervvrak behöver upphöra.
Boken är ett ”Kör, bah kör!” så som Zlatan får höra det för att han bara älskar fotboll. Eller så en kille på Ekonomihögskolan får höra det, för att han bara älskar ekonometri. Kul, klättra till toppen grabben. Men tjejer med genuina livskall behöver samma förbehållslösa uppmuntran. Till exempel där de sitter i föreläsningssalar, bibliotek och kontor på Lunds universitet och bara älskar vad de gör.
Boken missar ofta att mycket i duktiga-flicka-normen ligger bortom att prestera för sin egen skull. ”Flit är fint” och ”Att ställa krav på männen är att bry sig”, skriver Ohlsson. Analysen sträcker sig till att det är okej att köpa ICA-plättar till barnens skolutflykt och vara bara snäll, inte dumsnäll. Men utbrända kvinnor är ett enormt samhällsproblem, så hur vore det vi gick längre än till köpeplättarna? Uppmanade duktiga flickor att sluta upprätthålla god stämning, sparka på karriärstegar de inte vill ha och leva jävel i största allmänhet. Inte ställa krav på män för att visa omtanke, utan för att de är förbannade över orättvisor.
Det vore en lögn att säga att kuddflickan följer sitt inre kall där hon försöker parera såsindränkta potatisbitar som viner förbi. Likaså vore det en lögn att säga att flickor och tjejers i genomsnitt högre betyg beror på att samtliga av dem vill vara duktigare än sina manliga klasskamrater. Utifrån ställs skyhöga krav på duktiga flickor och att leva upp till dem, Birgitta Ohlsson, är inget de behöver ta revansch för.
Så till dig som är en duktig flicka, lyssna på din inre Noora-kraft men använd den också till att sparka på sådant som småpåvar och andra placerar i din väg.
