Det är en plikt att reagera när en juriststudent visar sådan hårresande respektlöshet för grundlagarna. Det skriver filosofie magister Klas A.M. Eriksson i en replik på Mathilda Schlyter krönikor Man får faktiskt inte tycka vad man vill och Jorden är platt
”Pennan vinner över ondskan” har en person skrivit ovanför ett hav av blommor på Drottninggatan i Stockholm efter fredagens terrorattentat – ett attentat som undertecknad undvek av en ren slump. Jag har gått förbi den platsen varje dag sedan dess och tänkt att få citat är mer träffande. Men med nutidens malande mediebrus har vi också vant oss vid att den ena stolligheten efter den andra yttras i tid och otid. Det är egentligen helt i sin ordning. Stolligheter, liksom visdomar, får yttras och publiceras – vad som är en stollighet idag är kanske en sanning imorgon och vice versa. Utvecklingen och dess främsta verktyg, den fria debatten, får utvisa.
Att döma av Schlyters första krönika anser hon att vissa åsikter ska förbjudas. Jag anser dock att alla, självfallet även Schlyter själv, har rätt till sina åsikter oavsett hur vidriga de är – sålänge det inte handlar om förtal, hot och systematisk mobbning givetvis, men sådant finns det ju redan lagstiftning mot. I linje med sin yttrandefrihetsfientliga agenda anser Schlyter att man heller inte kan ta tillbaka vissa uttalanden – en gång syndare, alltid syndare, verkar det som. I ett civiliserat samhälle har man dock all rätt att både yttra och ta tillbaka uttalanden. Förlåtelsen finns där som ett tecken på medmänsklighet. Schlyter får, som alla människor på denna jord, ta tillbaka sina uttalanden när hon vill. Det vore synnerligen klädsamt om hon tog tillbaka några av dem innan sin juristexamen.
Schlyters hållning i denna fråga är också slående kontraproduktiv. Jag kommer faktiskt inte på något exempel på framsteg som haft sin grund i att folk inte fått yttra sin åsikt. Snarast gynnar förbud dem med ihåliga argument, de kan hänvisa till dessa förbud för att undgå kritisk granskning och debatt. De blir därmed en slags tysta martyrer som inte sällan får sympatin på sin sida, utan att behöva framföra sina sakargument – de är ju förbjudna.
Vidare är den ”godhet” Schlyter skyltar med knappast något hinder för förtryck. Man kan förövrigt fråga sig hur vanligt det är med ”onda intentioner”; tillochmed totalitära diktatorer tror oftast att deras förtryck gynnar ”den goda sakens skull”. De flesta förtryckare är däremot påfallande lättkränkta och givetvis intoleranta mot oliktänkande. Däri ligger förtryckets kärna.
Nåväl, en mening i Schlyters första krönika – som dock är paradoxal med tanke på krönikans övriga budskap – är dock lovvärd. Denna är: ”Åsikter ska försvaras med rimliga argument”. Men lever Schlyter som hon lär? Hur är det exempelvis med faktakollen?
Hon påstår bland annat att våra resurser har ”sugits från koloniserade områden”.
Sveriges resurser är dock alls inte ett resultat av kolonialism. Sverige har visserligen haft ett fåtal kolonier genom historien bara en under någon längre tid, nämligen Saint-Barthélemy i Västindien mellan 1785 och 1878 – förövrigt samtidigt som folk, så sent som 1867, svalt ihjäl i Sverige. I slutet av 1800-talet påbörjade Sveriges sin resa bort från hungersnöd, religiöst och politiskt åsiktsförtryck, bort från en tid då ”man faktiskt inte fick tycka vad man ville” – så sent som 1884 åtalades människor för hädelse i detta land.
Sveriges resurser har främst skapats av hårt arbetande företagare, arbetare och intellektuella med yttrande-, press- och näringsfrihet som förutsättningar – samma förutsättningar som var nödvändiga för införande av demokrati och arbetares organisationsrätt. Sveriges utveckling runt förra sekelskiftet är inte helt olik den utveckling som sker i dagens Asien.
Jorden är Platt heter Schlyters senaste krönika som en sarkastisk bredsida till sina kritiker i tidningen Fokus. Historien visar dock att det är inskränkningar i yttrande-, och pressfrihet som drar samhällen ned i okunskapens mörker. Förmodligen ansågs det inte ens på medeltiden att jorden var platt, men så sent som in på 1500-talet ansågs det vara en ”orimlig åsikt” att jorden kretsade runt solen och inte tvärtom. En ”åsikt” som en gammal och sjuk Galileo Galilei dömdes till husarrest för, på initiativ av den tidens vidskepliga och moralistiska åsiktspolis, den katolska kyrkan.
Det är symtomatiskt att Schlyter i sin senaste krönika kritiserar upplysningens kärna: individualismen. I dagens västvärld växer rörelser som föraktar de fri- och rättigheter som är sprungna därur. Ett exempel är den auktoritära högerpopulism som tar allt större andel av västvärldens parlament, ett annat är dess antagonistiska tvilling, den grupp av identitetspolitisk vänsterpopulism som växer på västvärldens universitet, ofta besatta av en extrem karikatyr på ”poststrukturalism” – om Schlyter ska tas på orden, så måste jag räkna henne till den senare gruppen. Dessa två grupper ser sig ofta som fiender till varandra, men som så många extrema grupper har de mer som förenar än som skiljer dem åt. Liksom nationalsocialismen till stor del var en konsekvens av kommunismen så är Trump till stor del en konsekvens av en tillspetsat tolkad poststrukturalism – ”alternativa fakta” och ”post-truth” är i linje med denna ontologi. Rätt och fel i fråga om fakta och empiri får stå tillbaka för ”rätt” och ”fel” i fråga om ideologi, det viktiga blir inte vad som sägs utan vem som säger det: en grovt antiintellektuell, ja närmast religiös hållning. Detta är djupt problematisk – inte minst för de nyanserade och seriösa poststrukturalisterna som finns där ute.
På Himmelska fridens torg i Peking 1989 krävde studenter mänskliga fri- och rättigheter, de blev då nedmejade av militär. I dagens västvärld finns studenter som i praktiken kräver inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter. Det vittnar Fokus reportage om och det är Schlyters krönikor exempel på.
Ingen militär kommer dock användas mot dessa studenter. Däremot kommer fakta, argument och framförallt yttrande-, press- och åsiktsfrihet att användas, oavsett om personer som Mathilda Schlyter gillar det eller ej. Pennan vinner över ondskan.
/Klas A.M. Eriksson är filosofie magister på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
