Lars von Trier: Provokatören, feministen, rasisten, antifeministen, kvinnohataren. Det kan inte vara lätt att vara i Lasses kläder. Det är heller inte lätt att vara publik till hans snuskiga estetik på bioduken. Den är inte bara provokativ, den är eggande snygg också.
Med tanke på hans uttalanden och explicita filmscener är det inte konstigt att denna stormiga regissör från Danmark fått dessa epitet av media. Men jag vet inte om jag är beredd att ställa mig bakom dessa epitet.
Visst är von Trier en retsam rackare och han är nog väl medveten om att det är så han har gått från att vara en liten dansk regissör till en internationell auteur, det vill säga en självständig filmskapare. Och visst väljer han ofta att ha kvinnliga karaktärer som är trasiga på alla möjliga sätt. Men jag tror inte att skildringarna grundar sig i ett rent kvinnohat.
Själv har jag tidigare sett von Trier som en potentiell grundare av ”klubben för de som ogillar kvinnfolk och därför vill skildra de så vidrigt som möjligt”. Men efter att ha läst Janice Lorecks Violent women in contemporary cinema kan jag idag se honom som en regissör som skildrar kvinnors innersta demoner på ett både poetiskt och skickligt sätt.
Ta till exempel filmen Antichrist. Den blev hårt kritiserad och debatterad när den hade premiär 2009. Det påstods bland annat att den var misogyn eftersom den skildrar en kvinna vars psykiska mående liknas vid hysteri.
I Antichrist får vi följa Joe, en kvinna som mår psykiskt dåligt efter att hennes lilla pojk dött i en tragisk olycka. Hon får psykiatrisk hjälp av sin make MEN han lyckas inte. Han kan inte hjälpa henne. Liksom Loreck tycker även jag att filmen snarare fokuserar på mannen som inte har förmåga och kunskap om sin frus mentala mående. Det blir ett intellektuellt nederlag för mannen.
När jag tänker efter är det fler filmer av von Trier som tar avstamp i det kvinnliga mot det manliga. I Melancholica får vi följa två kvinnliga karaktärer som hanterar världens undergång på helt skilda sätt. Mannen i detta dystopiska drama klarar inte av situationen och tar sitt liv. Breaking the waves är också ett bra exempel. Där dör den kvinnliga huvudkaraktären efter att ha försökt uppfylla sin mans sexuella fantasier.
Samtliga filmer handlar om mäns misslyckanden. Mannen i Antichrist lyckas inte reparera sin frus psykiska besvär, mannen i Breaking the waves blir sängliggande efter en arbetsplatsolycka, hans fru dör på grund av hans oförmåga att ha ett sexliv. Mannen i Melancholica roffar åt sig hela pillerburken (som var tänkt att räcka till hela familjens insomnande). Von Trier sätter därmed fingret på den manliga egocentrismen.
Jag köper inte alla hans filmer rakt av. Det finns lika problematiska skildringar och karaktärer i hans filmografi som det finns hos de flesta regissörer. Men kvinnohatare? Nja, det är nog ett epitet som bättre passar in på Hollywood.
