Tråkigt i påsk? Läs Hanna Lenanders novell om vänskap, omöjlig kärlek och den överväldigande ensamheten när man förlorar sin enda vän i Lund.
Det här är inte en historia om henne. Trots att hon –hennes ögon, hennes läppar – är ständigt närvarande.
Historien börjar inte med henne och den slutar inte med henne, även om hon är med i början, slutet och nästan hela vägen dit. Hon är där i sängen i mitt lilla korridorsrum när vi skedar och ser på film, hennes andetag i min nacke och mitt hjärta som slår så hårt, så hårt. Hon kramar mig när jag gråter över min pojkvän. Hon lyfter upp mig, får mig att våga saker jag aldrig vågat förr, hon får mig att tro på mig själv. Men hon fick också min värld att falla samma vilket tvingade mig växa som människa. Den här historien börjar kvällen vi träffades, för trots att det inte är en historia om henne, så är det en historia om vad som hände med mig efter att jag träffade henne.
Första gången jag träffade Madde var på nation, med svett längst ryggraden, musik pulserade i luften och alkohol vibrerade i blodet. Jag hade följt med min pojkvän Hampus och hans korridorskompisar ut. Jag och Hampus hade varit tillsammans sedan gymnasiet och när han ville flytta till Lund för att studera efter studenten gjorde jag detsamma. Det hade gått två månader på höstterminen och jag kände mig ensam då jag inte hittat någon att umgås med i varken min klass eller korridor. Hampus märkte inte hur ensam och ledsen jag kände mig eftersom han spenderade väldigt mycket tid med sina nya vänner. När vi var med varandra kändes det bra, men det blev allt mer sällan vi sågs. Jag försökte att intala mig att det bara var nu när allt var så nytt och att det skulle bli bättre om jag bara gav det tid. Han var den enda jag någonsin berättat om min ångest för och förklarat att den var som ett svart bottenlöst hål i bröstet. Nu när han kändes så avlägsen klarade jag inte av att prata med honom om hur det svarta hålet åt upp mig. Då under sommarlovet när vi spenderat nästan varje dag tillsammans hade det varit så enkelt och självklart att berätta för honom, men nu var han inte där för att hejda mörkret som han under sommaren hade lovat.
Under kvällen hade jag mest känt mig som en åskådare till deras umgänge medan de pratade om saker jag inte förstod och Hampus märkte inte eller brydde sig inte om att försöka inkludera mig i gemenskapen. Det svarta hålet hade viskat att jag inte dög hela kvällen, att jag var tråkig och jobbig, men jag hade försökt ändå. Väl ute på nation blev det väldigt tydligt när de gick till baren eller dansade utan mig, så jag hade sagt till Hampus att jag ville gå hem. Jag hade väl hoppats att han skulle följa med, men åtminstone att han skulle försöka övertala mig att stanna eller följa mig ut för att säga hejdå. Han hade bara ryckt på axlarna och gett mig en snabb puss i pannan och sagt att vi hörs senare. Efter att ha hämtat jackan stod jag en lång stund lutad mot väggen en bit från ingången och hoppades att han skulle komma ut efter mig. Det gjorde han inte. Det svarta hålet i mitt bröst växte och jag började gråta. Hade precis tänkt gå innan någon märke Pinsamma_Tjejen som stod ensam och grät när hon kom fram och frågade hur det var med mig. Hon gav mig en näsduk och cigg, fast jag tackade nej till ciggen och sedan kramade hon mig lite för hårt. Det var obekvämt och hon luktade svett, rök och parfym, men samtidigt var det skönt med någon som visade omtanke. Det var nog därför jag tackade ja när hon frågade om jag ville följa med henne och två vänner på efterfest. Det tog ett tag innan jag vågade ta plats i samtalet, men de ansträngde sig för att bjuda in mig, frågade om mig och förklarade saker när jag inte visste vad de pratade om. Det var så annorlunda mot umgänget jag haft tidigare under kvällen. Efter en stund glömde jag bort hur ledsen jag varit och vi drack mer vin, pratade, skrattade och satt hopträngda i sängen i ett litet korridorsrum. Det var hennes bästa väns korridorsrum fick jag reda på senare och den fjärde tjejen var hennes bästa väns flickvän.
Efter den kvällen började jag och Madde umgås nästan hela tiden. En solig novemberdag klättrade vi upp på taket till hennes studenthus och drack vin iklädda tjocka jackor medan Madde rökte och eftermiddagen övergick till kväll. Hon berättade att hon tyckt att hon och hennes bästa vän glidit isär efter att bästa vännen fått en flickvän och jag öppnade upp mig om oron jag hade i mitt förhållande med Hampus. Det var kallt, men jag önskade ändå att tiden kunde stanna just där och då. När solen gick ner blev det för kallt och stelfrusna gick vi in i värmen och drack varm choklad för tina lite. Trots min höjdrädsla hade hon fått mig att följa med upp på ett tak och jag sa till henne i köket med adrenalin och vin i mina blodådror att hon fick mig att bli modig och våga saker jag inte trodde jag vågade. Hon kramade mig hårt och sen satt vi i hennes korridorsrum och pratade flera timmar. Vi umgicks nästa hela tiden, tog promenader, lagade mat, gick ut på nation på helgen, träffade hennes bästa vän Sasha och Sashas flickvän Elina. Jag blev insvept i virvelvinden Madde och jag ville aldrig komma ut därifrån. Trots att det ibland kändes som att jag inte hann med så ville jag för allt i världen stanna kvar inne i stormen och virvelvinden. När jag var med henne var det som att mörkret i mitt bröst skingrades lite.
Alldeles innan julledigheten gjorde Hampus slut med mig. Vi hade sagt att vi skulle åka hem tillsammans, men när jag försökte boka biljetter undvek han frågan. Till slut bara några dagar innan vi skulle åka hem smsade jag honom och sa att det snart var för sent att boka. Han smsade tillbaka och sa att han inte tänkte åka hem över julen och när jag frågade varför svarade han att vi nog inte skulle ses mer. Det kändes som att han slitit ut mitt hjärta ur bröstkorgen och stampat på det, och det svarta hålet i min bröstkorg öppnades som en avgrund och skrattade åt mitt söndriga hjärta. Det tog mig ett tag att inse att jag kunde höra av mig till Madde, hon kom över direkt trots att jag sa att hon inte behövde. När hon kom tog hon min telefon och läste genom hans sms flera gånger. Sedan ville hon smsa tillbaka till honom och få veta varför han hade gjort slut. Jag försökte säga till henne att inte göra det, men hon lyssnade inte. Kanske var jag inte tillräckligt tydlig, eller så ignorerade hon mig för att hon förstod att jag nog egentligen ville veta. Efter att ha smsat fram och tillbaka avslöjade han till slut att han blivit kär i någon annan. När jag hörde det växte det svarta hålet i min bröstkorg, fyllde hela bröstkorgen och tomrummet där mitt hjärta förut suttit. Madde märkte inget utan skrev istället långa arga sms till Hampus där hon sa att han var en ynkrygg som förtjänade att dö långsamt och plågsamt som gjorde slut över sms. När hon skickat iväg några arga sms lyfte hon blicken från telefonen och insåg att jag bara satt och stirrade på sängkanten. Hon satte sig nära och la en arm kring mina axlar och jag lutade huvudet mot hennes axel och värmen från hennes beröring fick tårarna att börja rinna.
”Han var inte värd dig.”
Snor och tårar hamnade på hennes tröja och kroppen skakade.
”Jag var en så bra flickvän, klagade ingenting, ställde alltid upp när han behövde mig, lyssnade på honom och stöttade honom. När han fyllde år i somras hade jag köpt biljetter till en konsert han ville se. Jag var en jättebra flickvän, varför ville han ändå inte vara med mig?”
”Det spelar ingen roll att du var en bra flickvän om han är en dålig pojkvän. Du var inte ensam i ert förhållande, han måste också anstränga sig för att ni skall ha ett bra förhållande, annars faller allt, annars finns det ingen mening. Det går inte att bara en person drar ett helt förhållande.”
Hennes ord gjorde ont och jag ville inte höra, de fick bara tårarna att forsa ännu mer, men samtidigt sa en rationell röst långt bak i huvudet att hon kanske hade rätt. Inte nu, men långt senare skulle jag kunna lyssna på den rösten och förstå att det inte bara var mitt fel; förstå att han hade en del av skulden att bära och en dag när jag läkt igen skulle jag till och med kunna låta honom bära den skulden. När mina tårar till slut avtagit satt vi tysta en lång stund på min sängkant innan Madde blev rastlös. Då bäddade hon ner mig i sängen, kokade te, poppade popcorn, letade upp en film på datorn och satte datorn på nattduksbordet. Sedan kröp hon ner bakom mig och la sin ena arm om mig och en kudde under huvudet så att hennes huvud hamnade lite högre upp än mitt. Jag kunde fortfarande känna hennes andetag som små pustar i min nacke och hennes arm som låg runt min midja höjdes och sänktes i takt med mina andetag. Hon somnade men jag kunde inte somna, inte ens efter att filmen tagit slut somnade jag. Istället låg jag bara och kände hennes kropp mot min och mitt hjärta som slog så hårt i min bröstkorg, i hela min kropp, och på ställen jag inte ens ville erkänna att jag kände mina hjärtslag.
Att komma hem över julen var som att komma upp till ytan för luft och som att drunkna på samma gång. Alla ville ta hand om mig när de fick veta att Hampus gjort slut. Det var så tryggt och skönt att få bli ompysslad av mamma och pappa som båda luktade kanel, brasa och hemma. Vi tog långa promenader i skogen med hunden, sov länge på morgonen och åt frukost tillsammans hela familjen. Samtidigt var det en sån plåga med alla julmiddagar med släktingar jag inte hade något gemensamt med och inte ville umgås med. Långa middagar när jag pillade i maten och undrade vad jag gjort fel, vad som gått fel mellan mig och Hampus och ifall Maddes jul var bättre. Middagar när släktingar frågade hur det var med Hampus och deras medlidsamma blickar när jag sa att det var slut mellan oss. En lång jul när det svarta hålet åt upp mig varje natt när jag skulle sova och hur mycket jag än grät försvann inte svärtan i mitt bröst. Men när det var morgon igen log pappa mot mig vid frukosten och frågade om jag ville följa med ut i skogen med hunden och plötsligt var allt bra igen.
Dagen innan nyår åkte jag tillbaka till Lund. Jag och Madde hade pratat om att vi skulle gå på en fest på nyårsafton så vi träffades hemma hos henne för att göra oss iordning tillsammans. Hon berättade om sin jul, fick hennes släkt att låta underbar och kärleksfull, om än lite galen. Det märktes när hon berättade att hon verkligen älskade sin släkt. Hon gjorde imitationer och härmade dialekter och vi skrattade båda två långt nerifrån magen. När jag berättade om min släkt skrattade vi åt misären som var mina släktmiddagar. Madde hade väldigt roligt åt min farmors historia om rådjuret som åt äpplena på hennes tomt som farmor berättat så många gånger att jag visste exakt vilka ord hon använde. Madde tvingade mig att imitera min farmor medan hon imiterade sin farbror som alltid ställde tusen frågor. Hon frågade mig allt ifrån vilken typ av äpplen det var till vilken tid på dygnet rådjuret brukade komma.
När skratten till slut ebbat ut frågade hon hur jag mådde med tanke på Hampus och strök mig över ryggen när jag berättade hur mycket stöttning och förståelse jag fått från mina föräldrar. Sedan glömde vi allt vad julmiddagar hette och åkte iväg på fest, umgicks med Sasha och Elina i köket där vi drack drinkar, skrattade och skrämde iväg några fulla pojkar som ville hitta någon att kyssa på tolvslaget. När tolvslaget kom så skålade vi med billigt bubbel i plastglas, skrek gott nytt år och kysstes, eller Sasha och hennes flickvän kysstes och jag och Madde kysstes. Vi hade egentligen aldrig bestämt att vi skulle kyssas, men samtidigt var det givet att det skulle vara så.
Den lätta pussen på munnen övergick snabbt i ett hångel. Visste inte hur det hände, men ville inte sluta, ville inte komma upp till ytan för luft. När vi efter en lång stund slutade var det tomt och de flesta hade redan gått in igen. Madde fnissade och jag kände mig plötsligt blyg inför henne. Innan jag hann tänka på vad det innebar tog Madde min hand och drog med mig in igen, hittade mer bubbel som vi skålade med och sedan tyckte Madde det var dags att dansa in det nya året. Det var fullt med folk som dansade och Madde hoppade glatt runt på golvet och drog nästan omkull mig när hon försökte få mig att hänga med henne. Jag skrattade så kinderna värkte, men det var inte förens benen också värkte som vi insåg att det kanske var dags att röra oss hem.
Jag följde med Madde hem och vi sov i hennes trånga säng. Någon gång under natten slängdes hennes ben som element över min kropp och hennes svettiga arm hamnade i mitt ansikte. När jag vaknade nästa morgon gungade allting fortfarande, men morgonsolen tvingade mig att vakna. Madelene bredvid mig sov fortfarande med armar och ben utslängda över sängen och jag låg som en liten boll i ett hörn. Jag tog mig upp ur sängen på vingliga ben och kände mig alldeles darrig i kroppen. Kroppen värkte efter att ha sovit i konstiga ställningar och jag sträckte på mig inne på toaletten. Sedan sköljde jag ansiktet med kallt vatten som svalkade min hy som kändes febervarm, drack en liter vatten och kissade innan jag gick tillbaka ut till Madde.
Hon kisade på mig, flyttade sig så att jag skulle få plats i sängen och sa ”Sova mer”. Jag la mig raklång i sängen och lyssnade till hennes andning som snabbt övergick till att bli jämn och långsam. Minnena från gårdagen började klarna och jag fick en klump i magen när jag tänkte på att vi hade hånglat. Hur skulle det påverka vår relation? Hade det bara varit på skoj… det hade inte känts som det. Madde mumlade någonting och la en arm över min mage. Jag blundade, det var kanske okej ändå, just nu med hennes varma kropp alldeles intill min kändes det okej i varje fall. Till slut somnade jag och när jag vaknade igen var jag mindre yr och darrig i kroppen.
Vi pratade inte om kyssen på nyår, den fick bara vara där som någonting som fanns men ändå inte fanns. Vi försökte vara som vanligt men någonting var annorlunda och vi visste om det båda två. Efter tre veckor glömde vi bort hur dåligt vi mått efter nyår och gick ut för att festa igen. Som vanligt följde jag med Madde ut när hon rökte och vi stod tätt för att inte frysa i den kalla januarinatten. Då tog Madde till slut upp faktumet att vi hade hånglat på nyår.
”Minns du att vi kysstes på nyår?”
Jag kände hur jag stelnade till och svarade försiktigt:
”Jaaa…”
”Sjukt att vi inte har pratat om det sen dess”
”Är det…?”
”Kanske inte, jag vet inte, det var ju inte en stor grej.”
”Nee…”
”Jag menar många vänner hånglar ju bara för att det är kul.”
”Det är sant.”
”Det är ju bara nice att hångla ibland.”
”Ja, det är det.”
Vi tittade på varandra och Madde log.
”Tyckte du det var jobbigt att vi hånglade?”
”Nej.”
”Tyckte du att det var nice?”
”…ja.”
”Hade du velat hångla igen?”
”…”
”Asså, bara som vänner liksom…”
”… kanske det.”
Jag mötte Maddes blick och innan jag visste ordet av stod vi där igen och hånglade. Hennes läppar var mjuka och hennes kyssar försiktiga. Jag insåg att jag var mindre full den här gången eftersom jag den här gången reagerade på hur det faktiskt kändes vilket jag inte gjort förra gången. Vi stod så tätt att den isande januarivinden inte kunde komma emellan våra kroppar. När vi slutade hångla skrattade vi och sa att det var en kul grej mellan kompisar och gick in igen. Som att det varit ingenting, som att det egentligen inte spelade någon roll.
Vi dansade, gick hem till våra egna hem, sov. Sedan var det vardag igen och vi träffades någon gång efter skolan, lagade mat, pluggade tillsammans, såg på film, alla de där vanliga sakerna som hörde vardagen som student till. Nästa gång vi var ute och dansade så hånglade vi igen. Kunde inte förklara varför, visste bara att jag ville göra det och med alkoholen i mitt blod så vågade jag. Vi fortsatte på det viset ganska länge. Ungefär tills mitten av vårterminen, och det hade börjat bli lite varmare ute, våren var på antågande. Det inte tillräckligt varmt för vårjackan, fast det var en del som ändå hade på sig vårjackorna för att de så gärna ville tro att det hade blivit varmt nog. Som vanligt var det vi fyra som gick ut: jag, Madde, Sasha och Elina.
Vi hade skrattat och förfestat hos Sashas med de som bodde i hennes korridor innan vi gick ut. Efter att ha varit ute och rökt på nationen hade Madde och jag hade kommit tillbaka fnissiga och med röda läppar. Sashas blick hade borrat in i min och trots att jag tittade bort hade jag känt hennes dömande som ett täcke över mig. Efter en stund sa jag att jag behövde gå på toa och Sasha följde med mig. Vi pratade om allt möjligt en liten stund innan hon la huvudet på sned så att hennes mörka, lockiga hår föll ner över axeln.
”Så… vad håller du och Madde på med?”
”Vad menar du?”
”Asså, ni hånglar ju typ varje gång vi går ut, är du intresserad av henne eller?”
Jag kände hur jag blev torr i munnen, vad skulle jag svara på det? Jag stammade fram något osammanhängande om att det bara var en kul grej.
”M-hm, så det betyder ingenting för dig?”
”Eh, vadå betyder?”
”Jag tar det som ett nej.”
Jag tittade ner i golvet, vågade inte möta Sashas blick.
”Asså, är du säker på att Madde bara tycker det är en kul grej?”
”Va, vadå? Vi har ju sagt att det bara är en kul grej… vadå? Har hon sagt något annat till dig? Är hon… är det…?”
”Jag säger bara, ge dig inte in i något du inte klarar av…”
”Vad menar du? Kan du inte bara… vad är det…? Är hon…?”
”Oj, en toalett ledig, jag går först.”
Sedan var hon borta och lämnade mig med ett hjärta som slog hårt i bröstkorgen och ett svart orosmoln i min bröstkorg. Efter att jag kissat kunde jag inte gå ut och dansa med de andra igen, orosmolnet i bröstet fladdrade och jag hade tusen frågor som jag inte kunde ställa, så jag sa hejdå och gick hem. Nästa morgon hade jag fortfarande lika mycket frågor, hade det här betytt något mer än bara kompishångel för Madde? Skulle jag förlora min enda vän i Lund på grund av det här?
Jag ville smsa henne, men kunde inte göra det ifall hon hade känslor för mig, visste inte längre hur jag skulle prata med henne. Jag stannade i sängen och läste igenom vartenda sms som vi någonsin skickat till varandra och förbannade varenda hjärt-emoji, vartenda gulligt ord och varenda gång jag kunnat ge intrycket av att vara mer än bara vän. Satt ensam i sängen med mitt svarta hål och önskade att jag kunde ringa någon – vem som helst – men kände det som att jag inte hade en enda person jag kunde ringa.
Det tog fyra dagar innan Madde hörde av sig till mig, vilket var längst tid vi gått utan att höras under hela tiden vi umgåtts. Madde frågade om jag ville ta en promenad och jag tänkte att nu händer någonting normalt. Vi promenerar, pratar som vanligt och glömmer bort det här som Sasha sa till mig. Jag stod länge framför spegeln och valde kläder, ville ju inte se för snygg ut men samtidigt ville jag inte att det skulle se ut som att jag hade tänkt för mycket på vad jag hade på mig. Det tog mig så lång tid att välja outfit att jag var lite försenad när jag mötte upp Madde, vilket var ovanlig, jag var alltid den som kom i tid av oss två. Jag märkte direkt att det var någonting annorlunda när vi träffades men vi försökte ändå hålla en vanlig konversation, men efter en stund suckade Madde och sa:
”Okej, kan vi bara sluta låtsas som att allt är okej och som det skall vara.”
”Eh, okej, men…”
”Jag hade inte tänkt att du skulle få veta via Sasha och helt ärligt visste jag knappt ens själv, men hon ser allt och efter att hon sagt det så var det så uppenbart. Din reaktion efter att hon poängterade det är också rätt talande, förstår att det är jobbigt för dig att jag typ har känslor för dig. Är så typiskt mig att bli kär i min hetero-vän också.”
”Nej… asså, det är inte det, det är inte jobbigt, men jag har bara varit rädd för att förlora dig så vet inte hur jag skall bete mig.”
”Ja, asså, nej, vi kan väl vara vänner fortfarande, men asså du måste nog ge mig lite tid till att… typ vänja mig vid tanken på att bara vara vänner, jag har ju typ precis fattat att jag typ har känslor för dig.”
”Joo, jooo, asså… vi hade kunnat försöka, jag hade kunnat försöka.”
När jag sa det insåg jag att jag faktiskt menade det, för henne skulle jag verkligen kunna försöka. Det hade kanske inte varit ultimat eller helt oproblematiskt men jag skulle kunna testa för henne.
”Nej asså, jag förstår att du gärna vill fortsätta vara vänner och så men jag kan inte vara tillsammans med dig för att du inte vill förlora mig. Jag lovar, vi skall fortsätta vara vänner ändå, jag bara… du kommer inte förlora mig, okej?”
Delen som skulle våga försöka var inte tillräckligt modig för att klara av att övertala henne om att det var sant. En annan del av mig andades ut, för det var en sak att hångla med alkohol i blodet, men att kalla henne för min flickvän, det var ett steg jag inte var redo för. Istället för att svara henne tittade jag bara ner i marken och ville bara gå därifrån. Hon sa mer ord, fler löften, men jag lyssnade nästan inte längre. Sedan kramades vi och hon gick iväg åt ena hållet och jag åt andra. Det svarta hålet i mitt bröst tyngde ner mina fötter som bly mot marken och jag undrade hur jag skulle orka ens ta mig hem. Jag ville ringa till Madde och höra henne skratta för att glömma bort det svarta hålet, men den Madde jag ville ringa hade precis gått och sagt att vi skulle vara vänner men att vi kanske skulle höras lite mindre än vi gjort hittills. Det fanns inte en chans att jag kunde ringa henne, det fanns ingen chans att jag kunde vara så taskig mot henne och göra på det viset mot henne. Istället gick jag med tunga steg hem till ett ensamt korridorsrum.
Från att vakna om morgonen med en nyfikenhet för vad dagen hade att erbjuda till att krascha in i en vägg av mörker. Solen sken mer för varje dag, men i mitt bröst blev det bara mörkare. Det enda jag ville göra var att ringa henne, men jag ville inte vara påträngande utan lät det vara upp till henne. De dagarna då mitt bröst var extra svart tog jag mig inte ens upp ur sängen. Vi försökte fika en gång, men pratade bara om ytliga saker och det blev lite obekväma tystnader emellanåt. Vi sa att vi skulle ses igen, men det blev aldrig av. I mitten av maj hade Madde sin födelsedagsfest som vi hade planerat inför sedan i vintras. Någon annan fick hjälpa henne med förberedelserna och jag fick bara en invite på facebook. Jag kände att jag var tvungen att gå, men hade sån ångest över att gå att jag inte kom iväg förens tre timmar efter att festen börjat. Alla var redan fulla när jag kom, men Madde kramade mig och vi pratade en liten stund. Allt kändes plötsligt som vanligt när hon log mot mig och sa att hon saknade mig och att vi skulle ses mer.
Jag kunde inte svara för då skulle tårarna komma och det var någon som drog iväg henne innan jag hann samla mig för att säga någonting. Jag pratade med Sasha och Elina en liten stund innan jag smet ut från festen och gick hem igen, när jag knappt varit där en timme. När jag börjat studera hade jag känt mig ensam, men nu hade både min pojkvän och min bästa vän gjort slut med mig och jag visste inte om jag någonsin känt mig såhär ensam. Dan efter hennes fest bokade jag en biljett hem till mamma och pappa, sket i de sista två veckorna på terminen och den sista tentan. När jag kom hem rämnade alla murar jag försökt att bygga upp och jag klarade inte av att ta mig upp ur sängen på morgonen. Till slut fick mina föräldrar mer kontakt med mig och skickade iväg mig till en psykolog och efter det blev allt bra igen. Nej, jag bara skojade, klart det inte blev bra, men trots att det var mycket upp och ner under sommaren var det den första vändpunkten bort från mörkret. Mamma ringde mitt sommarjobb och sa att jag inte kunde jobba under sommaren.
Psykologen bad mig att försöka att öppna upp mig om min ångest för mina föräldrar och långsamt öppnade jag upp mig för dem. Berättade om svärtan i mitt bröst, berättade om Madde och hur fantastisk hon var men att hon var kär i mig. De var så förstående och jag undrade varför jag aldrig öppnat mig till dem tidigare. En gång frågade mamma om jag var säker på att jag inte hade känslor för Madde när jag pratade om henne, men då suckade jag bara och sa att jag önskade det. Sommaren gick fort och i augusti skrev jag omtentan från slutet av terminen och sedan var det dags att åka tillbaka till Lund. Det var fortfarande långt kvar för mig att gå, men jag kände att jag skulle klara att åka tillbaka till Lund. Både mamma och pappa sa att det var helt okej om jag inte ville åka tillbaka till skolan, men jag sa att jag ville åka tillbaka ändå. Vetskapen om att jag kunde åka hem ifall jag inte klarade av en till termin gjorde att jag vågade försöka, för jag kände att jag var tvungen att försöka.
De första dagarna i Lund gnagde en oro i mitt bröst, som egentligen inte släppte men någonstans inom mig hade jag hittat verktyg för att handskas med oron. När alla korridorsrum var fyllda insåg jag också att några av de jag tyckt sämst om i korridoren hade flyttat ut och några andra hade flyttat in. Jag kände plötsligt att jag hade fått en andra chans och jag började faktiskt umgås med två av tjejerna som flyttade in i de tomma rummen. Det blev aldrig lika intensivt som det hade varit med Madde, men vi lagade mat ihop och gick på studentaktiviteter tillsammans. Livet kändes inte lika tungt och jag kände att det tändes ett litet hopp inom mig att en dag, inte nu, men i framtiden skulle jag kunna tycka att livet var värt att leva igen. Det var då jag stötte på Madde.
Lite mer än en månad hade gått på höstterminen och vi möttes när vi parkerade våra cyklar. Hon kramade mig hårt och sa att hon saknat mig och bad om ursäkt för att hon inte hört av sig på så länge. Jag bad också om ursäkt och sa att vi borde fika. Hon ville fika redan dagen därpå, men jag sa att det hade passat bättre med en dag nästa vecka. Vi pratade en liten stund om sommaren och skolan och när jag kom hem kände jag mig glad vilket var första gången jag känt på riktigt på flera månader. Det var också första gången sedan vår promenad som jag haft en positiv känsla efter att ha träffat henne, men det var någonting som kändes annorlunda från hur det hade känts när vi umgicks förr. Det hade känts som vanligt, men samtidigt inte och jag kunde inte sätta fingret på vad som var annorlunda.
Kanske var det att jag inte bara hade sagt ja till hennes första förslag att ses dagen därpå, och med lättheten jag hade gjort det. Förut hade det varit så viktigt att hon tyckte jag var en rolig person som ville vara med på roliga grejer så jag hade aldrig sagt nej trots att jag ibland varit för trött. Under helgen gick jag på brunch med en av tjejerna i korridoren och försökte förklara den här känslan av att någonting inte längre fanns mellan mig och Madde.
”Det låter ungefär som när jag träffade ett ex och insåg att jag inte var kär i honom längre.”
”Men jag är… jag var… eller var jag det?”
Min nya vän bara log mot mig och sedan pratade vi om någonting annat, men tanken kunde inte riktigt släppa och ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag att det var sant. Jag hade varit kär i Madde. Jag kunde inte låta bli att tänka att hon kanske fortfarande hade känslor för mig och att jag kunde få tillbaka de känslorna jag nu förlorat. Då hade vi kanske kunnat testa att vara tillsammans? Delen av mig som förut velat försöka var borta och tanken var rationell, logisk och känslolös. Inte heller känslan av att jag inte skulle kunna kalla henne min flickvän fanns kvar och det steget kändes inte längre oöverstigligt. Jag tyckte inte längre att det var helt avlägset eller läskigt att vara tillsammans med en tjej, utan insåg att jag hade kunnat tänka mig det. Vad hade egentligen hänt med mig de senaste månaderna? Det som förut varit så läskigt verkade nu vara en möjlighet. De förut obestigbara bergen hade nu blivit försedda med stigar och trappor. Varifrån kom den här styrkan och viljan? Jag visste att Madde hade en stor roll i att hjälpa mig hitta den styrkan. Hon hade fått mig att göra saker jag inte trodde att jag vågade eller kunde. Samtidigt som det var min egen förtjänst också, för trots att jag fallit så hårt och fortfarande kände mig skadad fanns det en styrka där under allt damm och skräp som inte funnits där innan. Det var en lång väg kvar att gå, men det verkade inte omöjligt att jag skulle nå målet en dag lång in i framtiden.
Vi sågs veckan därpå, fikade inne i stan sent om eftermiddagen. Drack kaffe, åt en liten macka och det var nästan som vanligt. Vi pratade om allt som hänt på senaste, om att vi borde börja ses igen, om tjejen som Madde dejtade. Allt hade känts bra och när vi ätit upp och jag märkte att Madde började bli lite rastlös frågade jag om hon ville ta en promenad, de skulle ändå stänga snart. Madde tyckte det var en bra idé, så vi gick runt bland kullerstensgatorna inne i stan. Efter en stund tystnade jag, tänkte att jag måste ju ändå berätta för henne. Samlade mod för att börja prata och till slut bara sa jag det:
”Du vet Madde… allt som hände i våras… jag var nog inte helt ärlig med dig, eller framförallt inte helt ärlig med mig själv.”
Madde stannade och granskade mitt ansikte ingående och nickade svagt som för att be mig fortsätta.
”Jag ville egentligen försöka, men du verkade inte vilja, eller det var inte ditt fel, men samtidigt som jag ville så vågade jag inte.”
”Jo, fast Josefine…”
”Ja, nej, jag vet att du dejtar Josefine, men det känns som att jag måste berätta för dig. Inte för att jag vill ha någonting, utan bara för att jag måste få säga det.”
Jag var tyst en stund och jag tittade på Madde, med hjärtat bultande hårt i bröstet.
”Jag var kär i dig också i våras, men jag kunde inte se det, kunde inte förstå det. Det var inte förens nu när träffade dig igen och märkte att de känslorna försvunnit som jag kunde inse att jag varit kär i dig.”
Madde var tyst en lång stund och tittade på mig med de där klara, genomträngande ögonen.
”Tänk om du vetat det redan i våras? Tänk om…”
”Ja… fast samtidigt nej… jag var nog inte redo då, inte egentligen. Nu är jag det, nu hade jag kunnat försöka på riktigt, men då, jag vet inte, jag var nog inte redo.”
”Okej… men, så, du är typ lesbisk nu?”
”Nja… asså jag tycker fortfarande om killar, jag har väl bara insett att jag tycker om tjejer också. Så jag antar att jag är bisexuell… eller jag vet inte, har inte riktigt tänkt i sådana termer.”
Madde nickade mot mig och tog min hand när vi fortsatte gå längst med gatan. Vi är tysta en liten stund innan Madde börjar berätta om något som hände henne under sommaren och plötsligt är allt som vanligt och vi pratar på om allting precis som vi gjorde förut. Jag tänker att kanske träffar jag också en tjej en dag, eller så gör jag inte det utan träffar en kille. Just nu spelar det ingen roll för sensommarhimlen skimrar i guld av solen som är på väg ner och här går jag med en vän som håller min hand. Jag hoppas att det här skolåret skall bli bättre än den förra, men jag känner mig tryggare i människor omkring mig. Ifall jag faller igen har jag någon att falla på. Jag blundar och känner de sista solstrålarna för dagen på mina kinder, låter Madelene leda mig, men snubblar till. Hon ser att jag blundar, stannar och skrattar åt mig.
”Du har verkligen förändrats.” hennes ögon glittrar lite och jag förstår att det är en komplimang, men det enda svaret jag ger henne är en nick. Sen blundar jag igen och lyfter ansiktet mot solen. Madelene säger ingenting bredvid mig, men jag vet ändå att hon gör detsamma. Med solnedgångens svala strålar mot våra kinder står vi där, mitt i gatan, hand i hand.
