Terror och terapi. Vad har dessa ord gemensamt? Kanske mer än vad man tror. De första tre bokstäverna i orden är desamma, de har båda med människor att göra, och de leder till någon typ av förändring. Kan det vara så att Sverige kommer må bättre efter fredagens terrorattack?
Sverige. Landet i norr med isbjörnar på gatorna och cyniska, osociala svennebananer i iglos fyllda med Ikeamöbler. Är det inte så vi porträtteras? Isbjörnarna och iglos må vara en överdrift, men den känslokalla svensken består.
Fredagens terrorattack i Stockholm har väckt många känslor. Förargelse, solidaritet, kärlek. Förargelse över hur någon kan mörda med en lastbil på öppen gata. Solidaritet med de som avlidit och de som fortfarande kämpar på sjukhus. Kärlek till nära och kära när man inser att det kunde ha varit vem som helst som stått i lastbilens väg. Fredagens terrorattack har gjort oss mindre cyniska. I vart fall för stunden.
Terror och terapi. De har mer gemensamt än vad man tror. De väcker känslor och de skapar förändring. Den cyniske svensken har sakta men säkert börjat tina, och visa sitt kanske rätta och varmare jag.
Men vad är det då som gjort Sverige till det emotionella isblock vi alltid varit? En svart och svår uppväxt? Ett gammalt förhållande med Danmark som gått åt pipsvängen?
Jag tycker Sverige borde gå i terapi. Lite psykoterapi skulle passa bra. Plocka fram våra trauman och rannsaka de antisociala, känslokalla försvarsmekanismer vi under så lång tid hållit kära. Är det vikingen som håller sig kvar?
Jag vet inte om den svenska cynismen kommer att återvända. Hur som helst är det rätt trevligt, att vi för stunden bryr oss om varandra för ett värde något högre än fem öre. Det kanske inte är för evigt, men det är i alla fall normbrytande. Det har åtminstone uppstått en spricka i den likgiltiga vägg som är den svenska personligheten. Om några decennier har vi med lite tur lyckats arbeta bort normen att vikingar icke skall gråta.
