Många upplever studentlivet som en varm och trygg gemenskap. Men det finns även de som står utanför, i vissa fall självmant, i andra inte.
– Jävla bibelälskare.
Orden går som en stöt genom min kropp och sekunden därpå får jag ett knytnävsslag bakifrån, i höjd med mjälten. Jag står utanför klassrummet i skolkorridoren och är nio år gammal.
Det var framförallt två killar under mellanstadiet som dagligen trakasserade mig och gav mig öknamnet ”bibelälskare”. Varifrån de fick det vet jag inte. Men värst av allt var känslan av ensamhet.
Trakasserierna har jag förlåtit i det tysta, men ensamheten jag upplevde har påverkat mig mycket. Den har nålat sig fast i hjärtat, likt ett bleknat fotografi som av slentrian hänger kvar på anslagstavlan. Länge var jag tvungen att konstant omge mig av vänner som kunde bekräfta min vänskap som tillräcklig, så att jag inte ännu en gång blev den ensamma pojken som stövlade omkring i cirklar på skolgården.
Att utsättas för konsekventa trakasserier och isolering under skolgången är väldigt vanligt. I den senaste Pisa-rapporten uppger var femte niondeklassare att den känner sig ensam. En av sex utsätts för mobbning. Båda påverkar naturligtvis hälsa såväl som studieresultat. Men hur är det på universitetet?
Enligt Studentombudet på Lunds universitet finns det förmodligen ett stort antal studenter som känner sig utfrysta och isolerade. Hur många är svårt att säga eftersom det är få som ber om hjälp och råd, trots att det finns flera instanser att vända sig till, såsom Studenthälsan och Studentskyddet. Men att känna sig utsatt och utfryst är både skam- och tabubelagt och många håller det inom sig. Jag vet själv eftersom jag gjorde det i femton års tid.
Universitet erbjuder fullt av möjligheter för studenter att samlas och finna gemenskap. Själv hittade jag min på studenttidningen, andra finner den på nationerna eller kanske i ett spex. Inuti den studentikosa bubblan är det varmt och tryggt. Här delar vi med oss av gemensamma obehagligheter såsom stress, oro och tentaångest. Men medan några inkluderas, exkluderas andra. I vissa fall självmant, i andra inte.
Studentlivet är ofta väldigt hektiskt och många är involverade i tusen saker samtidigt. Därmed kan det vara svårt att uppmärksamma studenter som känner sig utanför, utfrysta eller utsatta. Därför ber jag er nu att vara lyhörda gentemot era kurskamrater, för vi har alla ett ansvar för varandra. Det kan räcka långt med ett ”hej” eller att sätta sig på stolen bredvid under en föreläsning.
Ju fler som trivs desto bättre blir vårt universitet. För ensamhet, det är nog det jävligaste som finns.
