En fredagskväll i mitten på mars ringlande en kö av människor från Lunds konsthall. Pressvisningen av utställningen ”We have a dream” gick av, dit jag förväntansfullt begav mig.
Alla drömmer vi om något. Fred, att vi klarar nästa tenta, bekräftelse eller en bättre värld. De människor vars porträtt hängde en efter en på väggarna i Lunds konsthall har en sak gemensamt. De har en dröm om att förändra världen.
114 personer från jordens alla hörn har blivit intervjuade och fotograferade av de två initiativtagarna, Alber Wiking och Oscar Edlund. De har alla fått en plats i deras bok ”We have a dream”, och i Lunds konsthall kunde ett urval av porträtten skådas. En stor mångfald av människor från hela världen fanns med i utställningen. Möjligen var det en underrepresentation av sydamerikaner jämfört med andelen personer från respektive resterande kontinenter. Jag spekulerar kring vad det kan bero på, och kanske är det för att man inte hör så mycket i västvärlden om vad som faktiskt händer i Sydamerika. Däremot var det till min förtjusning en hyfsat jämn fördelning mellan kvinnor och män.
Genom att gå runt och läsa texterna till porträtten lärde jag mig mycket om vår nutidshistoria. Om vad folk faktiskt kämpar för idag. Allt från för mig okända personer som Muhammad Yunus, grundare av mikrokreditkonceptet, och Julia Kaltoff, yxmakare som blev VD där hon fick igenom betydelsefulla beslut gällande miljön, till mer kända namn som Dalai Lama, Zara Larsson och Jan Eliasson. Namn vilka jag kände till, men inte hade förväntat mig att finna där, hittade jag även bland porträtten. Exempelvis den chilenska författaren och min namne Isabel Allende. Jag har läst flera av hennes böcker, men hade ingen aning om att hon förutom sitt författarskap har grundat sin egen Isabel Allende Foundation som jobbar för kvinnors rättigheter.
Medmänsklighet och mänskliga rättigheter var ett genomgående tema i utställningen. Jag tyckte att det var väldigt intressant att se hur konst på detta vis kan användas för att förmedla något viktigt. Ett av budskapen som tydligt förmedlades av världens stora inspiratörer var att ingenting är omöjligt. På ett eller annat vis kämpar de för det som de tror på. Även när samhället, närstående eller andra är emot dem, har de inte gett upp utan fortsätter med tron på att ingenting är omöjligt. Även i de jobbigaste stunderna ger detta hopp, som när jag stod framför ett ytterst mörkt porträtt kunde jag ändå försöka se en glimt av att förändring är möjligt.
”Vårt eget liv är det enda vi känner till”, var ett av flera citat från utställningen, detta taget från Bob Geldofs intervju. Bob Geldof är en irländsk musiker som försöker bekämpa fattigdomen i världen. Jag kan inte annat än hålla med honom. För även om vi läser och hör om andras upplevelser och försöker föreställa oss hur det är att gå i deras skor för en dag, är det aldrig samma som känslan att faktiskt uppleva det själv. Dessutom analyseras alla intryck vi får igenom vårt eget perspektiv vilket ger att det fortfarande är du med dina åsikter som vandrar i skorna.
Något annat som jag insåg var att alla människor runt omkring oss har en historia. Bara för att man sitter med en fin titel i ett kontor på högsta våningen idag betyder det inte att vägen dit var spikrak och enkel. Folk där ute kämpar för att nå sina drömmar och för en bättre värld. Själv Hon har gått från att vara mobbad och känt sig utsatt till att idag vara med i Plan International Sveriges Ungdomsråd. Där vill hon få möjligheten att stärka andra som är utsatta och inspirera dem till att följa sina drömmar.
Alla dessa nobelpristagare, frihetskämpare, miljöaktivister, feminister, musiker, författare, politiker och konstnärer som porträtteras här, försöker förändra världen till det bättre. Om vi bara hade lyssnat på vad dessa personer säger, hade vi levt i en bättre värld då? Vad mer behövs än vetskapen om att flickor tvingas genomgå könsstympning, den tyranni människor lever under bland annat i Nordkorea, hur orättvist behandlade homosexuella är eller de rasistiska förhållandena som råder runtom i världen? Efter att ha vandrat upp och ner genom gångarna, läst och studerat konstverken, har jag lite av en klump i magen där det känns som om det är kört för världen. Att vi lika väl kan ge upp, för hur ska vi kunna bekämpa all denna orättvisa och grymhet? Men kanske, kanske tack vara alla dessa fantastiskt rörande historier om människor som ger allt för att genomföra både de stora och små förändringarna, kan de hemskheter som sker i världen idag övervinnas med drömmar.
Ett besök på Lunds Konsthall och utställningen ”We have a dream” kan ge ett wake-up-call. Alla i världen lever inte under samma förutsättningar som vi och om inte annat rekommenderar jag att gå dit för inspireras och fundera på vad din dröm egentligen är.
