Vår utbildningspolitiska krönikör Mathilda Schlyters två första krönikor väckte mycket uppmärksamhet och en hel del kritik. Genom detta debattinlägg utvecklar hon nu sitt resonemang och bemöter kritiken från Klas A.M Eriksson.
För ett par månader sedan laborerade jag med en tes att “man faktiskt inte får tycka vad man vill”. Jag framhöll det här påståendet som något positivt i den bemärkelsen att den påvisar existensen av legitimitet för konceptet att försvara etiska värderingar på en närmast paradigmatisk nivå. Jag illustrerade detta med ett exempel där ett stort företag avstår från ett affärsmässigt samarbete på grund av en nolltolerans mot nazism i den utsträckningen att det inte ens tolereras att en nazistisk utsaga utgör ett moment i ett uttryck för avsändarens humor och avsikten inte har varit att uttrycka nazistsympatier.
Min poäng med texten var att uppmuntra min omgivning till att rycka upp sig ur en eventuell politisk depression och inte låta sig skrämmas av den meningsmotståndare som använder åsikts- och yttrandefriheten som argument för att hen har rätt att oemotsagd ägna sig åt sin rasism/främlingsfientlighet/invandringskritik/sverigevänlighet/nyliberalism eller extremkarikatyrisk poststrukturalism.
Den som protesterar mot åsiktsbildningar som hen anser är oacceptabla hotar därmed inte åsikts- och yttrandefriheten, samvetsfriheten eller den akademiska friheten.
Det var emellertid inte min avsikt att uttrycka är en önskan att göra åsikter som sådana straffbara i juridisk bemärkelse. Jag hoppas att jag med den här texten lyckats förtydliga vad jag menat och beklaga att min text uppfattats som en kritik mot samvetsfriheten som ju är en förutsättning för ens ett embryo till en demokratisk rättsstat.
Genom sin reaktion mot mina krönikor i debattartikeln “Tystnaden har alltid varit tyranniets tjänare” bekräftar Klas A. M. Eriksson min tes.
Det är nämligen så att Erikssons debattartikel stödjer sig på författarens uppfattning att en samhällelig princip är hotad och att han inte kan avstå ifrån att försvara den. Han kan inte avstå från att försvara den för att det är en plikt att försvara den. Den här plikten har inte ålagts Klas Eriksson eller någon av oss av en fysisk auktoritet utan är sprungen ur en stark upplevelse av vad som är rätt.
Eriksson menar att “det är en plikt att reagera när en juriststudent” (det vill säga undertecknad) “visar en sådan hårresande respektlöshet mot grundlagarna”. Nämnda debattör gör en poäng av att han inte är av den uppfattningen att jag inte har rätt till att uttrycka mina åsikter trots att han motsätter sig dem så starkt att han alltså till och med uppfattar att det är en plikt att reagera mot dem. Skälet till att han inte behöver bekymra sig om vad jag säger och inte säger är att rättsystemet gör det åt honom.
Vad Klas A. M. Eriksson noterar i detta stycke är att det faktiskt finns vissa begränsningar i yttrandefriheten som syftar till att hejda “förtal, hot och systematisk mobbning”. Jag uppfattar att skribenten accepterar denna principiella begränsning och drar därmed slutsatsen att han accepterar både ändamålet (att skydda vissa etiska värden) och medlet (begränsad yttrandefrihet). Vad som är väldigt tydligt när man tittar på den typen av lagstiftning är just att olika intressen och värderingar som samhället på politisk väg tagit till sig och institutionaliserat inte alltid är helt förenliga med varandra och därför måste vägas emot varandra. Det är i den här avvägningen som det i juridisk mening formuleras vilka beteenden som ska motsvara begreppen “förtal, hot och systematisk mobbing”.
Det är alltså samhälleliga attityder som i slutändan bestämmer var gränsen går för vad som ska vara förbjudet.
Eriksson anmärker vidare på ett av mina uttalanden rörande kolonialism och levererar en bakläxa i den svenska kolonialismens historia. Inte någonstans har jag skrivit någonting om svensk kolonialism, utan haft för avsikt att uttrycka mig rent allmänt om en världsordning där européer ägnat sig åt att exploatera andra befolkningar och menar att sådan exploatering fortfarande praktiseras och att den inte är legitim. Svenska företag och svenska konsumenter som kategori är inte undantagna från att göra vinster på någon annans fattigdom och utsatthet.
För att uppehålla mig vid uppfattningar och attityder kring global exploatering så kan det konstateras att det i inte längre anses att universiteten är förbehållna en viss samhällsgrupp. Här någonstans tror jag att det går att placera in oron för det som kallas identitetspolitik.
Samhällsvetenskaperna är inte fristående från subjektiva uppfattningar om verkligheten, varför jag misstänker att dess “fakta” fortsättningsvis i ganska stor utsträckning kommer att vara föremål för meningsskiljaktigheter. När universiteten och politiken befolkas av personer med en större variation av erfarenheter än tidigare så tror jag att tolkningen av verkligheten också kommer att bli mindre homogen.
Jag kan förstå en oro inför en uppfattning att ett påstående bara är värt att ta på allvar om den som yttrar också är bärare av vissa bestämda attribut. Men för någon som, likt Klas Eriksson, kan sin kolonialhistoria så bör det inte vara helt obekanta koncept till exempel att endast vita personer har kunnat ha egendom och att en svart person har kunnat presumeras vara egendom. Den här historien är tillräckligt ung för att man kan anse att det hade varit klädsamt för en filosofie magister vid ekonomihögskolan att ödmjuka sig en smula.
