Oavsett hur många vuxenpoäng du anser dig ligga inne med så är jag övertygad om att du har myst framför en eller flera animerade barnfilmer. De är charmiga, humoristiska, effektfulla och lockar en bred publik. Men många av dem har en ganska ful baksida.
I lördags var det dags igen. Det var dags att äntra biosalongen med åttaåringen för att se ännu ett färgsprakande äventyr – Babybossen. En film som stundvis fick mig att småle och stundvis hoppa av frustration.
Det kan inte vara lätt för min son att ha en filmvetare till mamma med tanke på hur jag skruvar på mig av irritation i biostolen. Dessutom gör jag naiva försök till diskussioner om filmens val av representation och innehåll efteråt. Han måste tycka att jag är dötråkig.
Men jag tycker att det är viktigt att prata om film med barn. Att prata om filmens budskap, karaktärer och innehåll tror jag ger barnen helt andra perspektiv än att vara tyst och låta filmen passera som om ingenting har hänt.
Animerad barnfilm är, enligt mig, en bortglömd genre som inte granskas tillräckligt. Då menar jag filmerna som landet på andra sidan Atlanten ständigt spottar ur sig.
Hollywood äger numera Dreamworks animation och Pixar animation studios och de distribuerar även deras filmer. För dessa animationsstudios innebär det ett rejält ”klirr i kassan” men alla åskådare är inte lika nöjda. Jag är en av dem.
Dreamworks och Pixar har gjort en del bra filmer och de ska verkligen ha cred för sin extremt fina animering. Men var är samhällsfrågorna? Var är nytänkandet om representation? Det är år 2017 om jag inte minns fel.
I Dreamworks Babybossen får vi följa en vit familj där den enda sonen lever det perfekta livet. Han får uppmärksamhet och kärlek från sina medelklassföräldrar. Men en dag anländer hans lillebror och allt förändras. Det är inte vilken lillebrorsa som helst – det är en kostym-bebis med vuxet sinne som är där för att utföra ett uppdrag.
Vad gäller karaktärerna i Babybossen finns det många problem. Vi får bland annat lära känna ett par heteroföräldrar, en karl som gör sig fånig i kvinnokläder, en tjock bebis som självfallet står för de mest stupida kommentarerna och beteendet. Det är alltså vitt, medelklass, heteronormativt och sexistiskt. Äventyret avslutas med en sensmoral som nästintill fick mina kräkreflexer att gå igång.
Vi är väldigt noga med att lära våra barn att det inte är ok att retas, mobbas eller att skratta på någon annans bekostnad. Samtidigt producerar vuxenvärlden barnfilmer där det är ok – helt utan ifrågasättande.
Hur vore det att skapa ett filmtest som enbart är till för barnfilm? Bechdeltestet finns men kräver väldigt lite av filmerna. Det kräver nämligen att det ska finnas med två namngivna kvinnliga karaktärer i filmen som pratar med varandra om något annat än män. På så sätt får filmer en A-märkning.
Utifrån ett filmtest som är anpassat för barnfilm skulle man som förälder/syskon/förskolepersonal lättare kunna välja vilka filmer man tycker att barn bör se. Testet skulle behöva vila på en grund som tar tag i problemet kring skev representation, såsom tjocka och dumma, smala och snygga.
Faktum är att det nog inte skulle vara så många att välja på i slutändan, tråkigt nog.
