Klassisk musik i klassiskt spex. Lundagårds recensent Jacob Andersson är måttligt imponerad av Lundaspexarnas uppsättning av Beethoven.
Lundaspexarna ger Beethoven. Den näst sista april låter de oss följa med till Österrike och Ludvig van Beethoven, som kanske inte behöver någon presentation, sliter sitt hår över sin hemska arbetssituation på ett slott tillhörande en mäktig furste. Ständigt är det någon som ska störa honom där han sitter på sin kammare och försöker komponera geniala kompositioner.
Precis bakom mig satt en man och skrattade högljutt och utbrast flera gånger ”Hur får de in så många poänger?!” och han är inte ensam i salen om att tycka det.
Orkestern som ackompanjerar spexet är otroligt vass. När de börjar spela Eine kleine nachtmusik blir det en utmaning för de på scen att kunna matcha musikaliteten med sin sångtext. I de låtar där musiken tar mindre plats visar samtliga skådespelare sångmässigt vart skåpet ska stå, kanske särskilt Karl och Elise. Å andra sidan är det bara hos Lundaspexarna som en prinsessa i sitt solonummer kan förväxlas med James Earl Jones.
Redan när kusken kommer in i första akten får man känslan att det inte är någon man vill anförtro sitt liv åt och mycket riktigt hamnar Ludvig på en klinik för psykiskt sjuka patienter istället för den tysta kurort han önskat sig.
Gränsen mellan galenskap och genialitet är som de säger hårfin och det kanske är därför Beethoven tycks finna sig tillrätta så bra där han hamnat. Flera karaktärer ”passerar revy”, bland dem en argsint Sten Broman-karaktär.
Tempot i handlingen är aldrig långsamt, men någon riktig oro känner jag aldrig för att Beethoven inte ska kunna skriva sitt nästa stycke. I sista akten blir handlingen mer spännande tack vare ett gäng nya konflikter och det är också då spexet blir som absolut bäst.
Karl van Beethoven, Ludvigs brorson som sjunger snabbare till Für Elise än Busta Rhymes och får se sin kärlek kastas omkring som en studsboll innan spexet landar i en avslutning värdig en rockstjärna från 1800-talet.
Lundaspexarna vet vad de gör och det här är en utmärkt paus från Valborgsfirande för den som vill hinna se ett av vårens sista spex.
_________________________________________________________________________________________________________________
Bästa låt: Elises klagan
Bästa rolltolkning: Melchior
Största insikten: Ödets vind har drabbat mig som en fis i ansiktet
Sämst förebild: Johann van Beethoven
_________________________________________________________________________________________________________________
Föreställningar:
Genrep – fredag 28/4 kl 19
PREMIÄR – lördag 29/4 kl 19
Siste April – söndag 30/4 kl 17 och 20
Första Maj – måndag 1/5 kl 16 och 19
Text: Jacob Andersson
Foto: Tindra Englund
