Vad som händer när vi flyr undan diskussioner och oliktänkande och vem är egentligen en admin att sätta gränser? Detta frågar sig Jacob Andersson i veckans studentkrönika.
Jag scrollade lite i Facebook-flödet som jag brukar när jag egentligen borde göra något annat. Oststrängar från en matvideo, en katt som bråkar med en hund. Så uppenbarar sig en statusuppdatering från den där gamla klasskompisen som ännu en gång kritiserar antingen feministers skeva världsbild eller svenska polisens misslyckande att möta brott relaterade till invandrare.
Det retar mig alltid att se den här killens uppdateringar. Ändå är inte min första impuls att kommentera och diskutera varför jag tycker det han skriver är helt fel. Nej, min första impuls är att ta bort honom som vän på Facebook, så att jag slipper se skiten. Men så påminner jag mig om att jag är en fördomsfri människa, jag är inte den som stänger ute oliktänkande.
Alla dessa kolliderande tankar leder till kortslutning i hjärnan och resultatet blir att jag inte gör någonting. Det går några dagar av tystnad men sen är han igång igen. Antingen ska åsiktskorridoren kritiseras eller så är det välfärden som har gått åt fanders ”för flyktingboenden har vi minsann råd med men inte äldreboenden”. Allt i en trotsig anda av ”Det får man väl inte säga i det här jävla landet, men jag gör det ändå”.
I Facebooks olika grupper har jag funnit min tillflykt. Men där har jag upptäckt att det uppstått en norm där administratörerna dikterar förhållningsregler, agerar domare och polis. I vissa gruppregler verkar det som att internet fram tills idag varit ett digitalt inbördeskrig, där ordning behöver återställas av starka ledare, trots att gruppen heter ”Kakinspiration för sötsugna”. I de här grupperna kan jag scrolla ostört från de som inte tycker som jag själv.
I en grupp där endast aktier diskuteras hann det inte gå många minuter efter terrorattentatet i Stockholm förrän en person gjorde ett inlägg i gruppen. Han undrade om det fanns några bra aktier som ökar i värde av terrorism? Det där är väl ändå osmakligt, kommenterade någon, varpå administratören kvickt dök upp och skrev att politik får man diskutera någon annanstans. Det här är bara en samlingsplats för aktiediskussioner.
Jag tycker mig kunna utläsa en sensmoral i de uppläxande kommentarer som lämnas från gruppernas administratörer, något i stil med: ”Du kan väl hålla inne med dina egna åsikter? Vi är här för att ha en god stämning. Se bara på det digitala vildlandet utanför vår trygga gruppgemenskap. Där råder anarki och djungelns lag. Om en näthatare får tag på dig ensam så slits du i stycken.”
Visst kan man gå ur gruppen och starta en ny om den råkar handla om kakor, men om gruppen råkar vara din klassgrupp, gruppen för ditt program, för din korridor?
Kanske dröjer det inte länge förrän det kommer ett delaktighetskrav i våra viktigaste grupper som anger hur många likes man måste ge eller hur många inlägg man måste posta. Frågan vi bör ställa oss är vad som händer när vi flyr undan diskussioner och oliktänkande. När det står mellan åsidosättande av ens egna åsikter och inkludering i gemenskapen kan valet framstå enkelt. En svensk tiger.
