Ett obskyrt konstgrepp eller en sliten klyscha? Veckans kulturlördag bjuder på reflektion kring kulturens kanske vanligaste fenomen, igenkänning.
Ni vet när man läser en bok, ser en film eller hör en låt, och känner att precis exakt så här är det. Den som skapat detta förstår hur det ligger till med allting, hela verkligheten. Dessutom förmår personen omsätta den förståelsen i en perfekt beskrivning. Hundra procent match med tillvaron.
Låter det abstrakt? Tänk på författaren Bodil Malmstens beskrivningar. I Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag skriver hon från Finistère där hon bor, om den franska byråkratin.
Grannen studsar. Till och från min lägenhet och in till sig, där han formulerar sina inlagor med dubbla kopior, numrerade bilagor och bilder, som styrker hur befogat det är att våra kommunalskatter reduceras.
Malmsten skriver också om den franska mataffären.
På Carrefour finns en kassörska som alltid går ifrån kassan när jag står på tur.
Hon reser sig och lämnar sin plats i kassan utan att säga varför.
Hur lång kön än är.
Det måste vara någonting hon ska hämta, hon kanske måste gå på toaletten, men hon säger ingenting. Inte till mig eller någon annan, det verkar inte som om det att hon går har något att göra med oss som står i kön.
Hon bara reser sig och går.
Lämnar sin plats utan att titta på någon.
I dag händer det igen.
Har man, som jag, någon gång försökt spendera en period i Frankrike kryper frustrationen i skinnet när man läser Malmsten. Precis exakt så här är det att skicka blanketter och handla mat i en fransk tillvaro.
Samma känsla finns ofta i Skam. Scenen många pratar om från de senaste avsnitten är när Saana får en vänförfrågan på Facebook från Yousef, som hon är intresserad av. Det tillbakahållna leendet när notisen först syns på mobilen. Hur Saana sedan öppnar webbläsaren på datorn och ser 1:an i den röda symbolen över ikonen för vänförfrågningar, uppe i högra hörnet. Hur pilen svävar över ”Svar på venneforespørsel”. Det subtila räcker för att beskriva känslan alla upplevt. Fladdrandet i magen när bekräftelsen sakta sprider sig i kroppen.
Har fenomenet slutat kännas som ett obskyrt konstgrepp och lite mer som en klyschig, sliten och helt vanlig känsla, kallad igenkänning? Ja, så är det kanske. Ett grepp som använts i all kultur, i alla tider. Finns det liksom någon som inte håller med om att svaret på en svår fråga ibland is blowin’ in the wind eller lite överlag att ur led är tiden? Igenkänning är kanske i själva verket hela anledningen till att vi gillar kultur. Det är liksom härligt att få sin världsuppfattning bekräftad.
När jag tänker efter är dock igenkänningskulturen lite som en skala, kanske med blowin’ in the wind på botten och Carrefourkassörskan ganska mycket högre upp. När jag tänker efter är också utforskandet av den där skalans övre del ett av mina största guilty pleasures.
Så till sist, två igenkänningstips från fotografin i skalhöjd med Malmsten och Skam. Ett: gatufotografen Henri Cartier Bresson som fångade människors flyktiga rörelser i kombination med fullständig formperfektion. Till exempel en man som om en millisekund kommer vara genomblöt. Två: Vivian Maier som hade en förmåga att nagla fast okända människors hela karaktär. Precis exakt så är verkligheten och människorna.
