Det är glädjande att Mathilda Schlyter i sitt svar på min replik visar en större respekt för grundlagarna. Hennes definition av begreppet kolonialism lockar dock till diskussion om hur man främjar de demokratiska grundlagarna globalt. Det skriver Klas A.M. Eriksson i ett svar på Mathilda Schlyters replik Klas A.M. Erikssons plikt
I min artikel Tystnaden har alltid varit tyranniets tjänare påvisade jag att det finns krafter både i parlament och på universitet i västvärlden vars syn på yttrandefriheten kan tolkas som direkt fientlig. Enligt mig är det viktigt att reagera på detta. Det behövs som bekant bara två på varandra följande mandatperioder av grundlagsfientlig majoritet i den svenska riksdagen för att avskaffa eller inskränka en eller flera grundlagar, exempelvis yttrandefriheten. Sverige kan förvisso bli utsatta för EU-domstolens repressalier ifall riksdagen skulle fatta grundlagsvidriga beslut men EU-domstolen har å andra sidan visat sig påfallande handfallen mot medlemsländer som gjort just detta, exempelvis Ungern. Det gläder mig att juriststudenten Mathilda Schlyter reviderat sina uttalanden om yttrandefrihet som jag reagerade på i min artikel. Jag håller med Schlyter om att lagar mot förtal, hot, ”systematisk mobbning” (jag antar att den korrekta juridiska termen för det sistnämnda är trakasserier), eller för den skull alla lagar, baseras på normer. Såsom jag tolkar det handlar dock dessa lagar om personangrepp och inte åsikter som ju Schlyters första krönika handlade om. Var den gränsen ska gå är ju en intressant fråga men det verkar som att man kommer ganska långt genom att helt enkelt skilja på sak och person. Rätta mig gärna om jag har fel.
När det kommer till frågan om kolonialism är det också glädjande att Schlyter reviderar sina tidigare påståenden som enligt min mening var svåra att tolka på något annat sätt än att hon syftade på en svensk kolonialism. Att vända sig mot personer vid ett svenskt universitet och hävda att ”hen är född inom vissa godtyckliga nationsgränser till vilkas innanmäte resurser genom århundradena sugits från kolonialiserade områden” är svårt att tolka på annat sätt än att hon syftar på svenska studenter. Skulle hon syftat på, låt säga, brittiska utbytesstudenter (vars hemland bedrev omfattande kolonialism) borde det rimligen ha skrivits ut. När Schlyter i sin senaste replik förklarar detta med att svenska företag och konsumenter idag är en del av detta problem genom att ”göra vinster på någon annans fattigdom och utsatthet” så misstänker jag dock att Schlyter helt enkelt buntar ihop kolonialism och globalisering. I sin senaste krönika hävdar Schlyter att vi bör ta till oss kunskap från andra discipliner än våra egna. Jag tar gladeligen del av perspektiv från exempelvis Schlyters disciplin, och som ekonomhistoriker delar jag gärna med mig av mina perspektiv.
För mig är kolonialism och globalisering nästintill diametralt olika saker. Kolonialism innebär att en stat med våld tar frukterna av arbete och rikedomar från en annan stat eller region, ofta genom något som är eller liknar slaveri. Detta berikar givetvis kolonialmakten på bekostnad av de koloniserade området – ett ofrivilligt nollsummespel uppstår. Globalisering handlar däremot om företag som väljer att etablera sig i andra länder än sitt eget och på frivillig basis erbjuder befolkningen jobb. Rikedomarna kommer därmed arbetarna, företaget, konsumenterna och de länder där företaget etablerar sig till del – ett frivilligt plussummespel uppstår. Att hävda att exempelvis svenska konsumenter och företag gör vinster på andra människors fattigdom och utsatthet är därmed en sanning med modifikation, minst sagt. Enligt världsbanken har andelen av världens befolkning som lever i absolut fattigdomen – under 1,9 dollar per dag – förmodligen minskat från 38% år 1990 till under 10% år 2015. Detta innebär att i snitt 138000 människor lyfts ur extrem fattigdom varje dag i 25 år. Det är en utveckling som saknar motstycke i mänsklighetens historia och som globaliseringen förmodligen är den bidragande orsaken till.
Dessutom är det enligt Myndigheten för samhällsberedskap osannolikt att två stater som bedriver handel med varandra börjar kriga. Global frihandel har därmed en fredsbevarande funktion, i alla fall när det gäller mellanstatliga konflikter. Historien visar att länder som öppnar sina ekonomier för globalisering blir rikare och i många fall tillslut anammar demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. En anledning till det kan vara att en relativt fri marknad förutsätter fritt informationsutbyte. Då blir det ofta svårt för en regim att inte ge efter för befolkningen krav på demokrati och frihet men även exempelvis bättre arbetsförhållanden. Frihandel är förmodligen en förutsättning för demokrati, dock inte en garanti för det. I mer slutna länder fastnar befolkningen ofta i en ond cirkel av fattigdom, förtryck och ofrihet.
Detta för oss in på en av kolonialismens följeslagare: slaveriet. Enligt historieprofessor Dick Harrison, som skrivit en trilogi på sammanlagt 2000 sidor om slaveriets världshistoria, från forntiden till idag, har de gemensamma orsakerna till slaveri genom alla tider varit fattigdom och krig. Givetvis är slaveriet långt ifrån avskaffat i dagens värld. Men globaliseringens fattigdomsbekämpande och fredsbevarande funktion kan förmodligen vara en viktig motkraft till detta vidriga fenomen samtidigt som globalisering förmodligen även främjar andra mänskliga fri- och rättigheter, exempelvis yttrandefrihet. Därmed kan det vara synnerligen angeläget att skilja innebörden av begreppen globalisering och kolonialism åt.
/Klas A.M. Eriksson är filosofie magister på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
