Svartsjuka, mord och desperation. Lundagårds recensent Tindra Englund tycker att Lunds studentteaters uppsättning av Medea är ett utmärkt botemedel för den som fått en överdos av studentikos humor.
Några ljus fladdrar på den skralt möblerade scenen, vinden ylar och alla kostymer är närapå färglösa. Bristen på distraktioner gör att Euripides tidlösa antika tragedi tillåts komma nära, trots att den skrevs för snart 2500 år sedan.
”Inget orsakar så mycket smärta som kärleken”
Dramat tar sin början med en orolig barnsköterska som är rädd att hennes matmor mist förståndet. Orsaken till Medeas skrik och raseriutbrott är att hennes make Jason lämnat henne och barnen för att ta sig en ny fru. Och inte vilken fru som helst utan kungens dotter. Detta trots att Medea har svikit sin egen familj (och därmed sett till att hennes far blivit dödad) och flyttat till Korinth för sin makes skull. För att göra saken ännu värre bestämmer sig kungen för att utvisa henne.
” Vad ska en flykting som kastas ut i intet ta sig till”
Scenen mellan kungen och Medea känns som högaktuell samhällskritik. Den maktfullkomlige kungen bestämmer sig för att utvisa den maktlösa kvinnan på grund av sin egen rädsla för henne. Men det paradoxala är att det är hans agerande som knäcker henne och får henne att ge sig hän åt en desperat handling. En desperation som känns igen från många nutida flyktingöden.
”Ingen ska få ska skada mig utan att lida för det”
Som en flykting, främling och övergiven kvinna har Medea inga rättigheter och hon är desperat och svartsjuk. Påhejad av en kör av ”kvinnor” bestämmer hon sig för att vägra vara ett offer. I stället ska hon hämnas. Men när hon bestämt sig för att mörda sina egna barn övergår den feministiska kampen i ren galenskap och ingen kvinna kan längre varken stödja eller förstå Medeas beslut.
Till en början kan de flesta som varit olyckligt kära, eller blivit svikna av den de älskar, känna igen sig i Medea. Och hon belyser även med skarp tydlighet de tidlösa patriarkala normer som verkar till kvinnors nackdel inom såväl heteronormativa relationer som i samhället i stort.
Men tyvärr övergår LUST:s version av Medea i sista akten på ett otrovärdigt sätt i galenskap. Tydligast av allt blir det när hon obekymrat och småleende sitter och lyssnar på de vidriga historierna om hur hennes mordiska planer gått i lås, vilket i förlängningen innebär döden för hennes egna barn. Här saknar jag ett större djup och en tydligare och mer nyanserad inre kamp.
Även i den första scenen har jag svårt att känslomässigt hänga med och pjäsen känns något stel. Det beror eventuellt även på den konstlade engelskan och de smått överspelade gesterna. Men när Medea äntrar scenen fångar historien mig. Den överlägset bästa skådespelarinsatsen görs i några av scenerna mellan Medea och hennes exmake. Samt av den tjänare som i sista akten levererar dödsbeskedet.
LUST:s uppsättning av Medea står i lika stark kontrast till ett studentspex, som en skuggteater gör till en karneval. Det märks tydligt att LUST inte räds det pretentiösa och de låter historien vara precis så tung och mörk som den är. Vilket känns som en fräsch nypa luft för den som ibland kvävs i det studentikosa studentlivet.
Pjäsen har premiär ikväll och spelas klockan 19.00 tisdag–fredag i konsertsalen i AF-borgen. Biljetter hittar du HÄR.
