Det är viktigt att vi kommer ihåg varför vi går i prideparader och att det är för mänskliga rättigheter vi samlas varje sommar, det menar Lundagårds krönikör Jesper Hultin.
Sommaren och tillhörande Prideparader närmar sig med stormsteg. Redan nästa helg är det dags i Lund att åter väcka oss queera efter vår allt för långa, mörka, och regnbågslösa dvala. När värmen, blommor, och sommarledighet hägrar gör vi queera likaså. Vi flockas på gator och torg i kärlekens namn under regnbågsbanderoller till ljudet av Cher, eller kanske Lady Gaga. Alla är lyckliga, alla är glada.
Ja, Pride är nog världens gladaste demonstration. För det är just vad det är. Det har det alltid varit, och så bör det förbli. Det var ett upplopp på HBTQ-baren Stonewall Inn i New York där allting började. Året var 1969 och HBTQ-personer hade under en längre tid blivit förföljda av polis genom att de av diverse vaga anledningar stängt ned ett flertal HBTQ-barer runt om i staden. Den 28 juni 1969 fick barens besökare nog. När polisen skulle stänga ned baren på grund av olaglig försäljning av alkohol arresterades tre drag queens och en lesbisk kvinna. Tumult uppstod och upploppet var ett faktum. Pride-rörelsen var född.
Det är för mänskliga rättigheter vi samlas varje sommar. För HBTQ-personers rätt att inte vara en andraklassens medborgare. Vi samlas för att höras. Prideparader är ingen fest, det är en demonstration för alla de HBTQ-personer vars blotta existens är en provokation mot det samhälle de lever i. Prideparaden existerar för alla de lesbiska som får frågan om de fått för lite kuk för att förstå att de är heterosexuella. Pride existerar för alla de transpersoner som årligen mördas runt om i världen. Pride existerar för de bögar i Tjetjenien som just nu torteras.
Pride är en demonstration. Men det betyder inte att vi inte ska ha roligt medan vi marscherar. För när vår blotta existens är provokativ kan vi lika väl ha roligt medan vi gör det. Jag målar naglarna och går i klack, min lesbiska vän rakar av sig håret och töjer sin näspiercing till oändlighet. Vi gör det för att det är roligt. Vi gör det för att provocera.
Prideparader i all ära, men låt oss inte glömma varför de existerar. Försvinner syftet försvinner våra rättigheter med det. Glöm inte varför vi möts upp på Pride. Det är en kamp för mänskliga rättigheter, och vi queera är aktivister.
Nu är det dags att ta oss ur vår dvala. Ur mörkrets hårda grepp och Prideparadens nu meningslösa marsch. Vi går för att ha roligt. Vi går för att vi kan. Vi går för att hedra.
Vi ses på gatan.
