Sommaren hägrar och terminen lider mot sitt slut. De sista darrande prestationskraven ligger som en dimma framför ögonen på Lunda-studenterna, vilket gör det svårt att urskilja vad som egentligen spelar någon roll. Låt kulturen guida dig rätt.
Universitetet är en liten värld i sig, en bubbla. När man väl är inne i den är det svårt att se vart den börjar och vart den slutar. När jag känner mig som mest dränerad av studierna eller när mina tankar går i stå brukar jag sätta mig på tåget och lämna Lund. Om jag har möjlighet sitter jag till största delen och tittar ut på det skånska landskapet som svischar förbi. Jag tar mig sedan till platser där jag kan vara utomhus, bara ägna stunden åt att samtala eller bläddra igenom skönlitterära böcker. Jag byter tempo, byter värld.
Min kompis ringer mig en kväll mitt i stressen. Om ett par veckor tar hon examen och hon har jobbat hårt för att kunna göra det. Att ta examen och sedan bli fast anställd har varit ett mål i flera år. Hon säger uppgivet från andra sidan telefonen: ”Och vad ska jag göra nu då, ska jag bara jobba eller?”. Detta trots att hon nu ”gått i mål” med både anställning, bostad och partner. Daniel Sjölins novell Alla vill bara gå hem skildrar absurditeten i ekorrhjulet som vi alla befinner oss i. Läsaren får följa med in i korta, detaljrika vardagssekvenser som börjar i en nutid och slutar i en framtid där personen hamnar på sin dödsbädd.
Det Sjölin främst gör, i något surrealistisk stil, är att påminna oss om karaktärernas förgänglighet genom att dra deras öde till sin spets. Hans karaktärer verkar vara ständigt uppkopplade, ständigt på väg och ständigt missnöjda i ett aldrig sinande nu. Även om han skriver om medelklassens konsumentkåta kärnfamilj kan jag som student relatera, då jag inte har något fast schema och i princip kan jobba dygnet runt. Det finns en press såväl utifrån som inifrån som också leder till att det ibland känns som att man trampar vatten. Vidare kan Isabelle Ståhls debutroman Just nu är jag här kan också nämnas som ett snarlikt exempel; den handlar om tindrande unga vuxna som lider av utbytbarhetens dilemma och känslor av tomhet i nära relationer.
Jag tror att både Sjölin och Ståhl är någonting på spåren. I det obestämbara virrvarret finns önskan om både självförverkligande, struktur och trygghet, men när man, som min kompis, når det åtråvärda undrar man till slut vad fan man håller på med. Kontentan är att man ibland måste kliva av karusellen innan man snurrar in sig totalt. Eller i alla fall försöka ta ett steg tillbaka från vardagsbestyren och se vad som faktiskt är viktigt. Vad är det vi jagar egentligen och till vilket pris? Har vi glömt eller bara förträngt vår egen förgänglighet i nu-kulturens rosa skimmer?
