Skolreformerna som genomfördes i Sverige under slutet av 1900-talet fick enligt Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Vera Johnsson flera negativa konsekvenser.
På tisdagar händer det att jag besöker Filosoficirkeln i Lund. Här kan man lyssna till intressanta föredrag av lundaprofessorer som berikar oss åhörare med sin kunskap. I vintras besökte jag en av dessa filosoficirklar, en upplevelse jag sent kommer glömma. Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, höll ett föredrag om de svenska skolreformerna 1962-1985, som hon även har skrivit en bok om.
Jag har alltid varit intresserad av utbildningsfrågor. Inte bara de som rör högskola och universitet, utan även grund- och gymnasieskolan. Det var naturligtvis en av anledningarna till att föredraget hänförde mig, men framförallt var det hennes för mig nya problembeskrivning av svensk skola som verkligen stack ut.
När det socialdemokratiska projektet enhetsskolan (det som senare skulle bli grundskolan) infördes togs alternativ som realskola, flickskola och yrkesskola bort. Samtidigt förändrades skolans mål till att handla mer om social utjämning än om kunskapsförmedling och utbildningskvalitet. Skolreformerna innebar att läraren skulle möta alla elever på individnivå. Därmed skulle elever med studieproblem arbeta i samma klassrum som övriga elever. Dessutom skulle läraren klara av att hjälpa dessa elever samtidigt som andra. Inte konstigt att så få studenter vill utbilda sig till lärare, tänkte jag.
En sak som jag har funderat mycket på sedan jag hörde Enkvists föredrag är varför misstagen som skolreformerna resulterade i inte diskuteras mer i dagens skoldebatt. Borgerliga politiker talar ofta om att det behövs ett större kunskapsfokus för att komma till bukt med kunskapsresultaten och de sjunkande placeringarna i internationella mätningar. Men det är sällan de framför vad huvudorsaken till problemen i svensk skola har sitt ursprung.
Dagens skoldebatt präglas mycket av lärarbristen. Enligt Skolverket uppgår rekryteringsbehovet till 70 000 heltidstjänster inom olika lärarkategorier fram till 2019. Att göra läraryrket mer attraktivt är därför en förutsättning för att kompetensförsörjningen inom skolan ska säkras.
Att känna till historien gör det lättare att förstå problemen i samtiden, och därmed också vilka åtgärder som behövs framåt. Mot bakgrunden av Enkvists problembeskrivning är det lätt att se varför dagens läraryrke inte är attraktivt och varför skolan behöver återgå till sitt huvudsyfte, vilket är att förmedla kunskap.
För en del är det kanske kontroversiellt, men jag tycker det är hög tid att utbildningskvalitet prioriteras framför likvärdighet.
