Snart är det återigen dags för studentkarneval i Lund – en tradition som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. Under åren har det bjudits på allt från bondbröllop och mutade makthavare till nazister. Och ibland har karnevalstraditionen stött på motstånd, som under det radikala 70-talet.
– Karnevalen är alltid en spegling av sin samtid. Det är det som gör den så fascinerande, säger karnevalskännaren Per Lindström.
Exakt hur och när allt började vet ingen riktigt. Många karnevalshistoriker pekar dock på det så kallade ”bondbröllopet” 1849 – när en grupp studenter från Smålands nation tågade till Råbylund utklädda till bönder och iscensatte ett bröllop – som fröet till dagens Lundakarneval.
– Bondbröllopet 1849 var en mer eller mindre spontan majfest, lite som senare epokers firande i Stadsparken. Att festa och stoja, samt gyckla med överheten, blev snabbt en tradition. Själva processionståget är influerat av katolsk karnevalskultur, säger Per Lindström, mångårig karnevalist och författare till boken Lundakarnevalens historia.
Lundastudenter fortsatte att fira våren den 1 maj med karnevaler som blev allt mer uppstyrda och planerade. År 1863 hölls den första karnevalen med ett uttalat tema ”Grekiska Thronens försäljning”, och redan då fanns tryckta programblad och organiserad biljettförsäljning. Efter att Lunds studentkår bildades 1867 har det varit kåren som ansvarat för att organisera karnevalen.
– I början ordnades karnevalen varje år, sedan varannat år, och sedan blev det ett längre uppehåll efter att någon karneval spårat ur och stadens borgare fick nog. Karnevalen blev mer sällsynt och mer uppstyrd, vilket jag tror varit avgörande för att traditionen överlevt. Om det varit karneval varje år hade folk kanske tröttnat och förknippat den mest med stök och skräp. Lite som Vattenfestivalen i Stockholm, säger Per Lindström.
I drygt ett sekel har karnevalen organiserats var fjärde år – när inte världskrig och annat kommit emellan. Det betyder att de flesta som tagit examen i Lund fått uppleva åtminstone en karneval under sin studietid.
Dåtidens studenter var inte dummare eller elakare än dagens. Deras karnevaler är först och främst en spegel av de idéer som florerade i tiden.
Kolonialism och nazister
Humor och satir har alltid varit en grundbult i karnevalsprojektet. Olika studentgenerationers ekipage, spex och varietéer vittnar om samhällsutvecklingen. År 1900 stod tidens kolonialprojekt i Afrika i centrum, med en ”drottning av Madagaskar” medverkande i karnevalståget och Negerkraal – en afrikansk by med studenter utklädda till ”vilda hedningar och människoätare”.
– I dag sticker det förstås i ögonen, men det är farligt och dumt att döma äldre generationer utifrån dagens värderingar. Dåtidens studenter var inte dummare eller elakare än dagens. Deras karnevaler är först och främst en spegel av de idéer som florerade i tiden, säger Per Lindström.
År 1900 blev inte sista gången Lundakarnevalen bjöd på inslag som i dag skulle uppfattas som politiskt inkorrekta. 1934 skojade man med den lustige nye kanslern i Tyskland, Adolf Hitler, genom att ett par studenter utklädda till nazi-toppar gick omkring och heilade i hemgjorda uniformer. Temat uppfattades som harmlöst och karnevalen beskrevs allmänt som en succé i både svensk och dansk press.
– Med facit i hand framstår studenterna i 1934 års karneval som oerhört aningslösa, men man ska påminna sig om att det hände just 1934 och inte 1946. I 2014 års karneval skojades det friskt med Vladimir Putin. Vem vet hur det kommer te sig i framtiden? Vi vet ju inte vad Putin kan ställa till med i världen, säger Per Lindström.
Stormiga radikala år
Under 1960-talet förändrades samhället snabbt, inte minst när det gällde unga människors värderingar. Studentupproren i Berkeley 1965 och på Sorbonne i Paris i maj 1968 blev början på en vänstervind som skulle prägla studentlivet även i Sverige.
Vi ville göra uppror mot allt vi tyckte var traditionalistiskt, konservativt och studentikost.
År 1968 försökte en grupp vänsteranhängare ockupera Universitetshuset under universitetets jubileumsfirande och ett par år senare skulle det radikala kårpartiet Progressiv studentfront vinna studentkårsvalet och styra studentkåren i 100 dagar. Lundagårds dåvarande redaktör Per Gahrton (sedermera medgrundare av Miljöpartiet) uppmanade till bojkott och motstånd mot den Lundakarneval som skulle ordnas 1970.
– Det var ett uttryck för den radikala tidsandan. Vi ville göra uppror mot allt vi tyckte var traditionalistiskt, konservativt och studentikost. Vi ville riva barriären mellan studenter och ”vanligt folk”. Till exempel brände vi våra studentmössor. I dag kan det verka lite löjligt, men jag ångrar mig inte. 68-rörelsen fick stor betydelse för frigörelsen i min generation, men kanske mer på ett personligt plan än inom politiken. Jag kan tycka att karnevalen egentligen var ganska oskyldig och festlig – och jag deltog i karnevalerna 1962 och 1966 – men den åkte med av bara farten i allt som skulle förkastas, säger Per Gahrton.
För att vänstern inte skulle ockupera AF-borgen eller stoppa karnevalståget tänkte karnevalskommittén ut en listig plan. En ”alternativ” karneval ordnades i Stadsparken – med gratis rödvin – samtidigt som den ordinarie karnevalen genomfördes, och eventuella konfrontationer uteblev.
– I min värld var det ett genidrag. Om karnevalstraditionen hade brutits 1970 eller 1974 – när den fortfarande var känslig – skulle den kanske aldrig ha kommit tillbaka. Faktum är att många studentikosa traditioner dog ut under den här perioden, säger Per Lindström, som själv kom till Lund 1972.
”Rör inte min k-pist”
Under 70-talet seglade kärnkraftsfrågan upp som den kanske största stridsfrågan inom svensk politik. I 1978 års karneval med temat energi utgjordes ett av ekipagen följaktligen av ”Enerskithuset Bajsebäck – den enda naturliga lösningen”.
– Att håna ”makten” har alltid varit centralt i karnevalen. Makten kan symboliseras av både rektor, biskopen, politiker och kungligheter. Det ingår i satirens form. Ofta har studenter också använt karnevalen som ett sätt att ta ställning i aktuella frågor, säger Per Lindström.
I 1990 års Dubbelmoralkarneval passade en grupp karnevalister på att ta avstånd från ”smutsiga” affärer, närmare bestämt muthärvan kring Bofors. En student klädde ut sig till dåvarande
utrikesministern Sten Andersson (S) och åtföljdes av ett stridsvagnsekipage med appellerna ”muta och kör” och ”rör inte min k-pist”. Den senare var en travesti på ”rör inte min kompis”, en SSU-kampanj mot våld och rasism som fick stor spridning i slutet av 1980-talet.
– Jag skulle inte säga att karnevalen blivit mindre politisk, däremot har den blivit betydligt snällare på senare år. Under karnevalen 2014 märktes tydligt att folk ansträngde sig för att ingen skulle känna sig kränkt, utom möjligen Jimmie Åkesson. Så resonerade ingen för ett par decennier sedan. En del tycker att det är fel och gör karnevalen tråkig, men jag kan också se fördelar. Om karnevalstraditionen ska överleva vår tids samhällsklimat måste den anpassa sig. Karnevalen speglar alltid sin samtid, det är det som är det fina, säger Per Lindström.
