Från och med den här terminen tänker jag se fram emot en karriär som börjar ganska dåligt och intressera mig mindre för mitt självförtroende och mer för anledningarna till varför jag ville bli jurist.
November 2007. Jag släntrar in i klassrummet 20 minuter över inringning, klättrar upp på ett bord i bakre raden och inleder ett samtal med en kursare som heter Björn. Jag vet att jag inte behöver lyfta ett finger för att få högsta betyg på den här gymnasiekursen och tar det därför med ro när läraren plötsligt med en imponerande vighet svingar sig fram till Dante Alighieris helvetestratt som av en händelse är projicerad på whiteboarden där hon med en grön penna börjar rita en liten figur i helvetets vestibul tillsammans med en grupp förfärade stackare jagade av något som ser ut som svärmar av insekter.
“Det här är Mathilda Schlyter!”, vrålar hon upphetsat och hamrar eftertryckligt den gröna pennans spets mot den lilla streckgubben. “I helvetets förmak på grund av lättja!”
November 2016. Botten är nådd. Jag ligger i fosterställning på den havrefärgade linoleummattan i min AFB-etta som jag gång på gång tillkämpat försöker uppskatta som “industriell”, trots att jag vet att en pust av estetikens motsvarighet till liklukt obetvingligen kommer att ligga på lur i lägenheten fram tills den dag den rivs, tack vare de skräckinjagande furuhantagen på samtliga vita spånskiveluckor och det oförklarliga valet att installera en klarröd innerdörr som för tanken till interiören i en hamburgerresturang.
Där jag ligger och hyperventilerar, googlandes “B på kurs Juristprogrammet” (B motsvarar godkänd på juristprogrammets betygsskala, reds. anm) upplever jag hur jag i en hisnande hastighet trancenderar krets efter krets i infernot, medans ett öde värre än döden utlovas av sakkunniga i diskussionstrådar på flashback och familjeliv.
På juristprogrammet är betygskalan av så stor betydelse att det till och med finns listor på vad justitieråden hade för snitt när det begav sig. Samtidigt är det väldigt lätt att ta reda på vilka i klassen som får vilka betyg, eftersom alla kursdeltagares poäng publiceras på en lista.
För en loser som jag som slött identifierat mig med mina överbetyg livet igenom och antagit att alla andra gör på ungefär samma sätt, är det här systemet en jävla dödsfälla. Inte bara riskerar jag att exponeras som något slags low-life, desperat kravlandes fram och tillbaka i betygsskalans mittfåra, utan det är dessutom sannolikt att jag kommer att bidra till någon annans identitetskris genom mitt sätt att prata om min egen prestationsångest – eftersom jag kommer att signalera ekvationen “Prestation = Identitet”. Ofräscht.
I en intervju angående sina egna toppbetyg får Göran Lambertz frågan vad dessa haft för betydelse för karriären. På detta svarar f.d. justitierådet “Ingenting förutom en god start och ett ständigt obrutet självförtroende”.
Från och med den här terminen tänker jag se fram emot en karriär som börjar ganska dåligt och intressera mig mindre för mitt självförtroende och mer för anledningarna till varför jag ville bli jurist.
