Apornas planet: striden, den tredje och sista filmen i Apornas planet-trilogin, har nyligen haft biopremiär. Filmtrilogin har fångat min uppmärksamhet men också väckt min ilska. Ilskan kommer av att filmerna skildrar en apa som liknar mig.
Människan har 98,6 procent samma genetiska material som schimpansen. Det som skiljer oss är intelligens och etik. Vi är helt enkelt bättre på ekvationer och att skilja på rätt och fel. Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen stämmer. Vi väljer ju ofta att förstöra vår värld.
Med vår intelligens kan vi urskilja oss från andra däggdjur. Det har skapat ett vi och dem där människan har en överordnad roll och naturen står därmed i människans tjänst. Det kan förklara våra ständiga övergrepp på den. Detta antropocentriska perspektiv har funnits länge. Filosofen Giovanni Picco della Mirandola använde begreppet år 1488 i Talet om människans värdighet. Att man under renässansen valde att idealisera människans villkor och förmågor är inte förvånande, men att dagens populärkultur väljer att göra det är lite pinsamt.
I Apornas planet får vi följa schimpansen Caesar, som föds i ett amerikanskt laboratorium. Hans mor har injicerats med ett botemedel mot Alzheimers, vilket även ökar apornas intelligens. Caesar får alltså botemedlet via sin mor. Efter ett misslyckat djurförsök, som resulterar i att en apa går bananas, avlivas modern och alla andra apor. Men Caesar tas om hand av forskaren Will Rodman och växer därmed upp med människor. Med denna uppväxt och intelligenspreparat rusande i blodet blir Caesar en unik apa. Med andra ord hade han klarat högskoleprovet utan problem.
Filmerna skildrar primater som apar efter det mänskliga beteendet. De kramas, de krigar och kommunicerar via tal. Det är bara att stå i kö som fattas för att de ska kunna definieras som människor. Även om filmerna har en uppenbar antropocentrism ger de samtidigt ett annat budskap: människan är inte alltid överlägsen. Aporna kan nämligen visa barmhärtighet, något de anser att människan inte kan. Hollywood har alltså skapat apor som liknar oss för att vi har något att lära av dem.
Frågan är om människan är den bästa varelsen att efterlikna? Jag tror inte att apor hade gillat det. Men vem vet? Nästa kulturkrönika kanske är skriven av en apa. En barmhärtig sådan.
