I Game of Thrones ignoreras den verkliga eldsfrågan då ledarna är upptagna med att strida med varandra. Filippa Werner Sellbjer har använt serien som medel för att förstå klimatfrågan, vår tids frampulsande zombie.
– För fienden är verklig. Den har alltid varit verklig, säger Jon Snow i trailern till säsong sju av succéserien Game of Thrones.
Fienden han syftar på är övernaturliga white walkers, en slags vinterzombies som hotar den levande världens existens. När vintern kommer anfaller horder av skelett muren till Westeros för att sedan dra fram utan hinder. Vintern kommer, och de döda med den, som det sägs i serien. I dag talas det om en annan typ av hot, vilket även det kräver skyddsvallar.
Den dystopiska varningen ”winter is coming” klingar kanhända bekant för den postmoderne; globala hot utgör en slags kuliss till vår vardagslunk. En sjukdom kan genom snabba geografiska förflyttningar spridas till världens alla hörn, ett krig blir snabbt allas krig och en politisk schism får haven att stiga över vår allmännings brädd. I verkligheten finns det sannerligen all anledning att skandera att vintern riskerar att utebli.
Under seriens gång har tittarna blivit varse om hur mycket svårare det är att styra än att erövra. Medan ledarna kämpar för att få politisk kontroll ignorerar de det verkliga hotet, och gräver därmed sin egen grav. Infoga religiös extremism, uppror eller naturens krafter som valfri ignorerad hotbild.
Den präktigt goda Jon Snow försöker däremot övertyga sina allierade att de bör avsätta styrkor för striden mot de döda, i stället för att skörda prestige eller bara njuta av den tillfälliga freden som råder när vi möter dem i säsong sju. Svårt uppdrag för en förtroendevald i sig, även om nordborna i sitt ringa antal inte vore fullt medvetna om att deras ansträngningar är lönlösa. Hur ska Jon Snow, en av de få som insett vari den verkliga faran ligger, kunna uppbringa tillräckliga styrkor när de övriga kungarna och drottningarna inte ens tror att vintern är på riktigt? En dominoeffekt av passivitet ger fortsatt dödläge.
Paradoxen återfinns i låsningen mellan Kina och USA gällande klimatarbetet under decennier. Miljöinitiativ kunde inte övertyga det amerikanska folket varför de skulle försämra sin levnadsstandard och konkurrens för något som var hopplöst förlorat om inte den andra parten vidtog likvärdiga åtgärder. De trilskades, och åtgärderna uteblev. Fram till stadiet där vi är i dag, med lukten av ragnarök (eller smog) runt våra skyskrapor och minimala chanser att klara Parisavtalet.
I ett Youtube-klipp med över 400 000 visningar visar mediabolaget Vox en teori som skakat om fantasyvärlden. Där påstås att Game of Thrones är en allegori för klimatförändringarna. De vita vålnaderna är ett externt, gemensamt hot vilket de nobla familjerna är för upptagna för att ta tag i med händerna fulla av sina egna bagatellartade strider. De förnekar till och med vålnadernas existens; tja, precis som Donald Trump förnekar att människan orsakar klimatförändringar.
Skaparen till videon är inspirerad av Charli Carpenter, en forskare i statsvetenskap. Hon tolkar serien som en kritik av realism, ett numera förhärskande perspektiv på internationell politik. Att seriens ledare är distraherade från den större bilden ses som en blinkning till vår egen internationella arena. Nationer som ständigt tror sig vara på en hårnåls avstånd från blodiga sammanstötningar har svårt att se till människans fundamentala överlevnad och säkerhet, precis som i serien. Ett tankefel uppstår där den industriella civilisationen tros gå säker från naturens förödande krafter.
Och mycket riktigt uteblir länge nog åtgärder mot seriens fundamentala hot. Ytterst få vill ta i bevisen som tyder på att vinterns fasor hopas. Vilka får då Jon Snow alliera med? Klimatflyktingar, säger Charli Carpenter. Vildarna som tvingas korsa muren på flykt från vålnaderna blir den osannolika alliansen för Jon Snow i säsong sex.
I samma tid som globaliseringen accelererade bearbetades globala hot med hjälp av litteraturen. I J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen står industrialiseringen som mall för ett destruktivt förhållande till naturen. Den till alla odds oövervinnerliga Sauron är sinnebilden av industrialiseringens smutsigaste fas. Över hans högkvarter hänger smogen tung och markerna i dess omnejd har förvandlats till sura träsk. I stället för att, såsom hoberna, alstra energi och producera föda småskaligt har kopplingen till naturen brutits. Till och med Saurons soldater extraheras ur marken, liksom olja pumpas ur jordskorpan i verkligheten. Ett världsomspännande hot mot vilket det är naivt att ställa sig emot, summa summarum. Alverna väljer rentav att ge upp och ge sig av från sitt paradis innan det är för sent för hjältedåd. Tolkien lär oss hur lätt det är att svek begås när hotet är allas och därför ingens skyldighet.
Och mycket riktigt avfärdas vinterns akuta hotbild som skrock i Daenerys Targaryens hallar. Det är förvisso lätt att förstå varför hon, den osannolika monarken på väg att erövra kungadömet, inte känner sig hotad av abstrakta väderrelaterade väsen på andra sidan evigheten.
– Människans hjärnor är inte gjorda för så stora problem, säger en ursäktande rådgivare till Jon Snow när hans rapport om det kritiska läget återigen ignorerats.
Kort därefter påbörjas likväl utvinningen av material till vapen mot de vita vålnaderna. Daenerys Targaryen resonerar att även om hotet inte är på riktigt kommer gesten gynna alliansen mellan de båda.
I tider där inversteringar i gröna lösningar uteblir med ursäkten att man inte vet med vilken kraft klimathotet kommer slå tänker jag på hennes gest. Det är nära till hands att undra hur det skulle skada om våra ledare skapade en bättre framtid för alla – helt i onödan.
Game of Thrones blottlägger klimatfrågans psykologiska hinder för agerande. När länder lyfts ur fattigdom är det föga lockande att pausa segertåget, låt oss säga avstå från järntronen, för att prioritera ett hot som ingen hade räknat med. Lika otänkbart är det att förändra den västerländska synen på det lyckade livet för ett hot som inte innefattar krig. Globala hot är svårsmälta. Likväl kvarstår faktum: det är inte isarna.
