Kaj Linna har suttit i fängelse 13 år för ett brott han inte begått. I tisdags kväll satt han under en kristallkrona på Grand i Lund, framför en publik som sippade rödvin från hotellbaren. Absurditeterna blev många på terminens första Studentafton.
Kaj Linna använde bilden av ett kafé i Amsterdam för att starta berättelsen om vad som hänt honom. Där vid ett bord för 13 år sedan slog han upp en svensk tidning och läste om ett mord. Två äldre bröder hade blivit attackerade på sin gård i Kalamark utanför Piteå, den ena hade dödats och den andra lämnats kvar svårt misshandlad. I tidningen framstod det som att brottet redan var löst. Med teknisk bevisning och vittnesmål från en person hade polisen enligt tidningen pusslat ihop historien till att han, Kaj Linna, var den skyldiga.
Med gravallvar i rösten fortsatte Kaj Linna berättelsen om hur han höll sig undan i utlandet, häktad i sin frånvaro. Han berättade hur det kändes som att utföra ett krig när media hemma i Sverige målade upp fallet som om det redan var löst. Som att det som pågick inte var sökandet efter en misstänkt person, utan att det på förhand var bestämt att han skulle bli dömd till mördare.
Kaj Linna greps till slut av Interpol, vilket följdes av åtal, rättegång och dom – livstids fängelse. Kaj och systern Carita Postma Kaukosalo försökte därefter få medierna att uppmärksamma hans oskyldighet i fallet. En DN-reporter grävde fram nya bevis som kunde stärka alibit men resningsansökan fick avslag.
Det var först när journalisten Anton Berg tog upp fallet i podcasten Spår år 2015 som genombrottet kom. I podden intervjuades åklagarens huvudvittne och kom då med en ny historia. Han hade bett om att få prata ”off the record” men av misstag stod en av mikrofonerna fortfarande påslagen.
Så tar solskenshistorien vid. I våras blev det ny rättegång, frigivning och skadeståndsansökan. Och i tisdags kväll satt han alltså här i Lund, under en kristallkrona på Studentafton.
Upplägget var arrangerat så att Kaj Linna först ensam på scenen höll ett anförande om sin berättelse. Därefter var Anton Berg, skaparen till podcasten Spår, moderator till samtalet som dessutom gästades av Sverker Jönsson, straffrättslektor vid Lunds universitet. Publiken blev fängslad och kom med många engagerade frågor, men stundtals låg det också en absurd känsla över rummet.
Kanske var det att de två personerna på podiet utöver Kaj Linna försökte skapa god stämning, locka till skratt hos publiken. Kanske att Kaj Linna stirrade med tom blick ut i intet när Sverker Jönsson höll teoretiska utläggningar om det svenska rättssystemet. En blick som kunde tolkas som att ingen i rummet någonsin skulle kunna förstå hur det känns för en människa att befinna sig i det systemet.
Likaså satte sig skrattet i halsen när Sverker Jönsson försökte få publiken att greppa vad 13 år egentligen innebär. Han bad dem att tänka på vad de gjorde då, år 2004. Hur gamla de var. Sedan, lagom till att den insikten hade landat, berättade Kaj Linna med en slående allmänmänsklig ton om hur han nu tänker kring att nu bosätta sig i värmen. ”Alla människor längtar väl till solen?”.
